Salfit
 

Alvor
Artiom
Berlin
Bern
Bildt
Blinkenbergsparken
Bratten
Bretten
Dakar
Dellen
Descartes
Donegal
Dryp
Ed
Eriete
Essingen
Fur
Glava
Hilton
Håan
Jakan
Kilen
Kisar
Kista
Knåll
Kroppa
Kwai
Kökar
Lafayette
Leinster
Lillkågeträsk
Liskey
Llanfairpwllgwyngyll
Lövånger
die Matte
Mary Moo
Mauretanien
Milano
Minnesota
Mokker
Nor
Näcksjön
Näkten
Os
Peru
Québec
Queens
Quito
Raqqah
Rawet
Rex
Roskilde
Salfit
Saloniki
Shanghai
Ski
Skinnskatteberg
Soo
Stillerydsviken
Strömma
Sumpan
Teheran
Thrakien
Tidan
Tjänsen
Toscana
Tyrolen
Täng
Østerlars
Östersund
Överrödå

Startsida
 

N

i får för­stås tro vad ni vill, men det här är inte en li­me­rick som jag skul­le kun­na kom­ma på att skri­va helt av egen kraft. När li­me­ric­kar bör­jar hand­la om män­ni­skor som sprän­ger sig själ­va till döds, har grän­sen för vad jag själv tyc­ker är int­res­sant att ral­je­ra om egent­li­gen pas­se­rats för län­ge se­dan. Nej, som ett för­sök att fri­skri­va mig från allt an­svar för den­na li­me­ricks till­bli­vel­se vill jag skyl­la på att det he­la rör sig om ett rent för­sök till en över­sätt­ning av en an­nan män­ni­skas verk.

S

om den dåre och nörd jag är fann jag för­stås min rät­ta hem­vist när det so­cia­la me­diet Face­book dök upp på in­ter­net. Där finns för­stås ett fo­rum helt äg­nat dem som skri­ver och vill lä­sa li­me­ric­kar, och där dök det en dag upp en en­gelsk­språ­kig li­me­rick om en per­son som han­te­ra­de spräng­me­del så att ve­der­bö­ran­des kropps­de­lar spreds över or­ter som lig­ger långt från va­rand­ra. När jag un­der­sök­te sa­ken när­ma­re, el­ler goog­la­de, som det he­ter på nu­tids­språk, kom jag fram till att det är ett kärt och åter­kom­man­de te­ma. Jag fann fle­ra li­me­ric­kar med lik­nan­de poäng:

  There once was a girl named Jill
Who fucked TNT for a thrill.
They found her vagina
In South Carolina
And bits of her tits in Brazil.

En pärlfiskare ifrån Kina
råka’ sätta sig rakt på en mina.
Man hitta hans taska
i norra Alaska
och rövhålet i Argentina.

E

n an­nan av då­rar­na på det­ta fo­rum kom­men­te­ra­de in­läg­get: ”Äls­kar den­na gro­va stil. Ty­värr har jag svårt att själv vå­ga stå för lik­nan­de gro­va als­ter på svens­ka. Mås­te va­ra nå­got med att man har mer dis­tans till ett språk som inte är ens mo­ders­mål.” Där och då tänk­te jag, att mitt mo­ders­mål i alla fall inte ska be­hö­va stå i vä­gen för att stå för gro­va als­ter, och så sat­te jag i gång att fi­la på en över­sätt­ning.

V

a­let av ort för till­dra­gel­sen föll på Sal­fit, en pa­les­tinsk stad mitt på Väst­ban­ken. Jag skul­le till död­da­gar kun­na häv­da att det be­rod­de på att det rim­mar så bra på dy­na­mit, men kan än­då inte blun­da för att verk­lig­he­ten till sist och sy­ven­de ser ut som den gör. Sal­fit rå­kar va­ra ett stäl­le där det har dykt upp själv­mords­bom­ba­re. Ibland över­träf­far helt enkelt verk­lig­he­ten dik­ten, på gott och ont.

© Linus Ganman,