Håan
 

Alvor
Artiom
Berlin
Bern
Bildt
Blinkenbergsparken
Bratten
Bretten
Dakar
Dellen
Descartes
Donegal
Dryp
Ed
Eriete
Essingen
Fur
Glava
Hilton
Håan
Jakan
Kilen
Kisar
Kista
Knåll
Kroppa
Kwai
Kökar
Lafayette
Leinster
Lillkågeträsk
Liskey
Llanfairpwllgwyngyll
Lövånger
die Matte
Mary Moo
Mauretanien
Milano
Minnesota
Mokker
Nor
Näcksjön
Näkten
Os
Peru
Québec
Queens
Quito
Raqqah
Rawet
Rex
Roskilde
Salfit
Saloniki
Shanghai
Ski
Skinnskatteberg
Soo
Stillerydsviken
Strömma
Sumpan
Teheran
Thrakien
Tidan
Tjänsen
Toscana
Tyrolen
Täng
Østerlars
Östersund
Överrödå

Startsida
 

N

är jag väx­te upp i Sve­ri­ge på 1980-ta­let ha­de min fa­milj och de fles­ta vi kän­de till­gång till två te­ve­ka­na­ler — de stat­li­ga pub­lic ser­vi­ce-ka­na­ler­na TV1 och TV2, el­ler Et­tan och Tvåan, som de ock­så po­pu­lärt kal­la­des. Om ut­bu­det i den ena ka­na­len till­fäl­ligt­vis in­te föll en på läp­pen, kun­de man all­tid slå över till den an­d­ra, och det kän­des tryggt. Och om nå­got pro­gram i den ena ka­na­len skul­le vi­sa sig be­hö­va för­län­gas, vil­ket fal­let ibland är, till exem­pel när det gäl­ler det ut­bud som rik­tar sig till få­tölj­idrot­ta­re, kun­de det hän­da att av­sän­da­ren lät flyt­ta pro­gram­met från den ena ka­na­len till den an­dr­a. För­mo­dat vik­ti­ga­re och se­dan ti­di­ga­re in­pla­ne­ra­de pro­gram, så­som An­slags­tav­lan, Helg­måls­bön och Språ­ka på gäd­da-nul­la-pett ruc­ka­de ju för­ströel­se­le­ve­ran­tö­ren in­te gär­na på ens för en su­per­vik­tig sport­hän­del­ses skull. Nå­gon en­sta­ka gång kun­de även det öde som drab­bar fot­bolls­fan­tas­ten i li­me­ric­ken drab­ba oss. Pro­gram som man län­ge hade sett fram emot kun­de av oför­ut­sed­da skäl utgå. I bäs­ta fall kan­ske man då som plås­ter på så­ren kun­de få se nå­gon teck­nad tjec­kisk kort­film. Med an­d­ra ord: Hopp mel­lan de två ka­na­ler­na, el­ler zapp­ning som det he­ter på nu­ti­da sven­ska, var en tri­vi­al ak­ti­vi­tet i det land och un­der den tid jag ge­nom­lev­de min barn­dom.

I

 Nor­ge, där sjön Håan lig­ger, var lä­get un­der sam­ma tid ett helt an­nat. De som väx­te upp där ha­de ba­ra en en­da stat­lig pub­lic ser­vi­ce­ka­nal i te­ve. Jag minns att jag som barn tyck­te att det ver­ka­de torf­tigt. Det fanns vis­ser­li­gen en hel del an­nat i Nor­ge som med rå­ge kom­pen­se­ra­de för det­ta ar­mod, så­som lom­per och gu­dom­ligt god chok­lad, men hur det nu än var med den sa­ken, kun­de jag vid den här ti­den än­då in­te se Nor­ge som nå­got an­nat än li­te ba­kom, åt­mins­to­ne vad medie­ut­bu­det be­träf­fa­de.

H

is­to­rien om den stac­kars fot­bolls­fan­tas­ten ut­spe­la­de sig san­no­likt ti­di­gast 1995. Då fick Nor­ge än­nu en stat­lig pub­lic ser­vi­ce­ka­nal i te­ve, och lan­dets in­vå­na­re kun­de änt­li­gen bör­ja zap­pa li­ka fre­ne­tiskt som si­na re­dan lyck­li­ga­re lot­ta­de gran­nar i ös­ter.

© Linus Ganman,