Lövånger
 

Alvor
Artiom
Berlin
Bern
Bildt
Blinkenbergsparken
Bratten
Bretten
Dakar
Dellen
Descartes
Donegal
Dryp
Ed
Eriete
Essingen
Fur
Glava
Hilton
Håan
Jakan
Kilen
Kisar
Kista
Knåll
Kroppa
Kwai
Kökar
Lafayette
Leinster
Lillkågeträsk
Liskey
Llanfairpwllgwyngyll
Lövånger
die Matte
Mary Moo
Mauretanien
Milano
Minnesota
Mokker
Nor
Näcksjön
Näkten
Os
Peru
Québec
Queens
Quito
Raqqah
Rawet
Rex
Roskilde
Salfit
Saloniki
Shanghai
Ski
Skinnskatteberg
Soo
Stillerydsviken
Strömma
Sumpan
Teheran
Thrakien
Tidan
Tjänsen
Toscana
Tyrolen
Täng
Østerlars
Östersund
Överrödå

Startsida
 

L

i­me­ric­kar är som ska­pa­de för att lä­sas upp och för att kon­su­me­ras med hör­sel­sin­net. Till sitt för­fo­gan­de har nu­tids­män­ni­s­kan också all den tek­nis­ka ut­rust­ning hon be­hö­ver för att en li­me­rick för all tid ska kun­na för­bli i ta­lad form. I teo­rin be­hö­ver en li­me­rick allt­så egent­li­gen ald­rig ta nå­gon om­väg via skrift­språ­ket. I prak­ti­ken är det dock fort­fa­ran­de så, att den skriv­na for­men är över­läg­sen när det gäl­ler dis­tri­bue­ring, och den som vill nå en pub­lik med både geo­gra­fisk och kul­tu­rell bredd gör till sy­ven­de och sist klo­kast i att lan­se­ra sig skrift­li­gen.

S

krif­ten har ju dock den ome­del­ba­ra nack­de­len att den är me­ra sta­tisk än ta­let och in­te li­ka smi­dig när det gäl­ler att åter­ge hur en ta­lad röst lå­ter. Det­ta kan va­ra till nack­del för den som skal­dar och rim­mar. Det­ta stod klart när jag en gång ham­na­de i en dis­kus­sion med en man som ha­de skri­vit en li­me­rick med ort­nam­net Löv­ån­ger i slu­tet av för­sta ra­den. Jag kom­mer inte från Löv­ånger och har ald­rig va­rit där, så jag vet in­te hur de som bor där ut­ta­lar nam­net på or­ten, men en­ligt allt vad jag lärt mig om riks­svenskt ut­tal, bor­de jag ut­ta­la nam­net med sam­ma rytm som i or­den fält­täv­lan, mur­bräc­ka och tyst­lå­ten. Där­för tyck­te jag att det var kons­tigt att den li­me­ricks­smed jag dis­ku­te­ra­de med hade rim­mat nam­net på sån­ger och ån­ger. Un­der dis­kus­sio­nen fram­kom det dock att ort­nam­net Löv­ån­ger på den lo­ka­la dia­lek­ten sna­ra­re be­to­nas som or­den be­rät­ta, för­vis­sad eller ma­jo­ren.

F

ör att il­lust­re­ra hur fel jag tyck­te att det lät, skrev jag en egen li­me­rick om Löv­ån­ger, och det är den ni ser längst upp på den här si­dan. Men inte hel­ler jag ta­lar så skrift­språks­nä­ra att min egen upp­läs­ning av den går helt hand i hand med den skrift­språk­li­ga form jag har pub­li­ce­rat den i. Den som i en upp­läs­ning av min li­me­rick vill få Löv­ån­ger att rim­ma på röv­ån­gor mås­te ve­ta att jag har för va­na att ut­ta­la plu­ral­än­del­sen -or som -er, men det är ju knap­past själv­klart för al­la.

© Linus Ganman,