Verssmeden
talar

Alvor
Artiom
Berlin
Bern
Bildt
Blinkenbergsparken
Bratten
Bretten
Dakar
Dellen
Descartes
Donegal
Dryp
Ed
Eriete
Essingen
Fur
Glava
Hilton
Håan
Jakan
Kilen
Kisar
Kista
Knåll
Kroppa
Kwai
Kökar
Lafayette
Leinster
Lillkågeträsk
Liskey
Llanfairpwllgwyngyll
Lövånger
die Matte
Mary Moo
Mauretanien
Milano
Minnesota
Mokker
Nor
Näcksjön
Näkten
Os
Peru
Québec
Queens
Quito
Raqqah
Rawet
Rex
Roskilde
Salfit
Saloniki
Shanghai
Ski
Skinnskatteberg
Soo
Stillerydsviken
Strömma
Sumpan
Teheran
Thrakien
Tidan
Tjänsen
Toscana
Tyrolen
Täng
Østerlars
Östersund
Överrödå

Innehållsförteckning
 

 

Linus Ganman

N

är jag var si­så­där en sex år gam­mal fick jag bo­ken Pel­le Plutt - ram­sor och rim från ga­tor och går­dar av Bengt af Klint­berg i pre­sent av mor och far. Min mor­far hade re­dan då bo­ken Hal­lå där - Köp blå­bär! av sam­me för­fat­ta­re. Jag läs­te bå­da två med stor be­håll­ning och kun­de kon­sta­te­ra, att bå­da två in­ne­höll i stort sett sam­ma ma­te­rial, men att den för­ra in­ne­hål­ler nå­got fär­re als­ter. När jag jäm­för­de böc­ker­na kom jag också un­der­fund med att de rim och ram­sor som in­te finns med i den li­te tun­na­re bo­ken har nå­got ge­men­samt. De in­ne­hål­ler näm­li­gen ord som har att gö­ra med män­nis­kans köns­drift och av­fö­rings­pro­cess.

H

är ha­de jag allt­så två in­ne­hållsmäs­sigt näs­tan iden­tis­ka böc­ker sam­man­ställ­da av en och sam­me för­fat­ta­re, men där den ena bo­ken var li­te tun­na­re, och där in­ne­hål­let var lite sål­lat. Det var nog förs­ta gån­gen i li­vet det gick upp för mig, att det finns cen­sur och att de som cen­su­re­rar ock­så de­lar in oss kul­tur­kon­su­men­ter i oli­ka grup­per. Jag kun­de nog in­te för­stå rik­tigt var­för, men no­te­ra­de än­då att det var just det där med de li­te mindre sa­longs­fä­hi­ga be­näm­nin­gar­na på de kis­san­de kropps­de­lar­na som mo­ti­ve­ra­de den­na skil­je­lin­je mel­lan ur­va­len i af Klint­bergs två böc­ker. Och nå­gon­stans där väck­tes för­stås min sto­ra ny­fi­ken­het på var­för det ska be­hö­va va­ra så.

Ä

ven en kloc­ka som har stan­nat står ju nå­gon gång rätt. Jag an­tar att även jag själv gör det nå­gon gång, kan­ske till och med i and­ra män­nis­kors ögon. Jag hör dock gans­ka ofta folk häv­da att rim­mad vers är en för­le­gad konst­form, men själv tyc­ker jag att det är gi­van­de bå­de att kon­su­me­ra och att pro­du­ce­ra så­dan. Li­me­ric­ken är i det av­seen­det väl­digt lättill­gäng­lig. Den är kort och stäl­ler inte lika avan­ce­ra­de krav på upp­hovs­man­nens för­må­ga att rim­ma som till exem­pel en so­nett, men fram­för allt gör den in­te an­språk på högt pa­tos. Li­me­ric­ken är på gott och ont den rät­ta dikt­for­men för den som av oli­ka an­led­nin­gar ibland kän­ner be­hov av att vält­ra sig i ab­sur­di­te­ter, och gär­na så­da­na som finns med i Hal­lå där - Köp blå­bär!, men som sål­la­des bort in­för sam­man­ställ­nin­gen av Pel­le Plutt - ram­sor och rim från ga­tor och går­dar.

P

å de här si­dor­na sam­lar jag de li­me­ric­kar jag själv har skri­vit. De fles­ta är på sven­ska, men någ­ra är på and­ra språk. Jag har skri­vit en hand­full li­me­ric­kar på est­nis­ka ock­så, men det är ett så­pass smalt språk att jag be­spar er dem här. De ut­ri­kis­ka som väl finns här är på de in­ter­na­tio­nellt lite mer gång­ba­ra språ­ken en­gel­s­ka och tys­ka. Det kan ju hän­da att nå­gon en­sta­ka själ i den svensk­språ­ki­ga lä­se­kret­sen för­står åt­mins­to­ne dem, tän­ker jag. Om ni sedan för­står er på min hu­mor är dock en helt an­nan frå­ga.

© Linus Ganman,