Quito
 

Alvor
Artiom
Berlin
Bern
Bildt
Blinkenbergsparken
Bretten
Dakar
Dellen
Donegal
Dryp
Ed
Eriete
Essingen
Fur
Glava
Håan
Jakan
Kilen
Kisar
Kista
Knåll
Kroppa
Kwai
Kökar
Lafayette
Leinster
Lillkågeträsk
Liskey
Llanfairpwllgwyngyll
Lövånger
die Matte
Mary Moo
Mauretanien
Milano
Minnesota
Mokker
Nor
Näcksjön
Näkten
Os
Peru
Québec
Queens
Quito
Raqqah
Rawet
Rex
Roskilde
Salfit
Shanghai
Ski
Skinnskatteberg
Soo
Stillerydsviken
Strömma
Sumpan
Teheran
Tidan
Tjänsen
Toscana
Tyrolen
Täng
Östersund
Överrödå

Startsida
 

E

n gång för län­ge se­dan såg jag en fram­tid inom krog­- el­ler re­se­bran­schen fram­för mig. Allt som allt har jag hit­tills dock ba­ra job­bat där i fjor­ton må­na­der, men me­dan jag än­nu hys­te så­da­na am­bi­tio­ner gick jag hur som helst en åt­ta­vec­kors­kurs i re­se­le­dar­skap på Cy­pern. Un­der ter­mi­nen bod­de jag på ett ho­tell som sam­ti­digt be­fol­ka­des av sven­s­ka så kal­la­de lång­tids­boen­de pen­sio­nä­rer. De kom till ön när hög­sä­son­gen bör­ja­de klin­ga av och stan­na­de tills en ny hög­sä­song tog vid, allt­så i run­da slän­gar mel­lan no­vem­ber och feb­rua­ri. Det var in­te jät­te­varmt ute, men än­då al­la gån­ger be­hag­li­ga­re än un­der en svensk me­del­vin­ter.

J

ag vet in­te rik­tigt vad som flög i mig där. Jag får väl skyl­la på att jag var ung och dum. Nu som äld­re och klo­ka­re är jag gans­ka så på det kla­ra med att ser­vi­ce­yr­ken nog in­te är nå­gon­ting för mig, el­ler i al­la fall att det finns åt­skil­li­ga män­ni­skor som är be­tyd­ligt bätt­re skic­ka­de än jag att ar­be­ta med ser­vi­ce. En viss li­ten in­sikt om det kom jag ock­så myc­ket rik­tigt till re­dan un­der just den där åt­ta­vec­kors­kur­sen, och myc­ket tack va­re en av de lång­tids­boen­de pen­sio­nä­rer­na. Des­sa pen­sio­nä­rer ha­de för­stås in­get di­rekt att göra med vår ut­bild­ning, men ef­ter­som vi bod­de på sam­ma ho­tell, kun­de det ju ibland ham­pa sig så att vi kom i sam­språk, och de fles­ta av dem var ock­så väl in­för­ståd­da med vem jag och mi­na kurs­kam­ra­ter var och var­för vi var där.

D

en lång­tids­boen­de pen­sio­när som be­fria­de just mig från mi­na am­bi­tio­ner att fort­sät­ta på den kar­riär jag då såg fram­för mig hade en tung, varm och fuk­tig an­de­dräkt, och ha­de ock­så en för­kär­lek för att sam­ta­la med mig sit­tan­de med sitt an­sik­te tre cen­ti­me­ter från mitt. Vi pra­ta­de om vad man bör kun­na och hur man bör va­ra som per­son om man tän­ker sig en kar­riär som re­se­le­da­re. Kvin­nan lis­ta­de en hel rad­da med bra sa­ker, men det jag minns mest var att man för att va­ra ho­tell­gäs­ter­na till lags en­ligt hen­ne mås­te ha ett bra re­cept mot bak­fyl­la. Hon rik­tigt drog ut län­ge på a:et i vad som ver­ka­de som en evig­het, och en varm, fuk­tig vind från hen­nes mun blås­te över mitt an­sik­te med en omiss­känn­lig doft av går­dag.

J

ag är verk­li­gen in­gen par­ty­pris­se av rang, och mi­na am­bi­tio­ner om att slå mig fram i ser­vi­ce­bran­schen kan­ta­des nog främst av en il­lu­sion om att bli en stä­dad ut­flykts­guide med li­ka stä­da­de gäs­ter. När jag en kväll blev tvun­gen att led­sa­ga min egen rek­tor hem från cent­ral­or­ten för att han var för full för att gå rakt, bör­ja­de jag dock ana att jag nog var in­ne på fel spår, och när ovan nämn­da lång­tids­boen­des an­de­dräkt skölj­de över mig bör­ja­de jag så gott som helt läng­ta ef­ter ett nio­till­fem­jobb på kon­tor.

H

ur det egent­li­gen var ställt med bar­ten­dern i Qui­to vet jag in­te. Han kan­ske inte alls var så ful i mun som jag vill lå­ta på­ski­na. Han må ha känt mån­ga bak­fyl­le­an­de­dräk­ter i si­na da­gar, men han kan­ske var myc­ket bätt­re än jag på att han­te­ra dem. Ett an­nat sce­na­rio med un­ge­fär sam­ma slut­kläm kan ju ha sett ut un­ge­fär så här:

— Uuusch, vad jag är bakfull! Har du nån bra bot?
— Får det lov att vara en kaffe, kanske?
— Nej, hua! Då går bara magsåret upp!
— En bit ingefära, då? Här, ta!
— Nej, men fy fan! Usch vad starkt!
— Mineralvatten?
— Äh, men kom igen! Det ger ju ingen riktig effekt!
— Nähä, men mojito?

© Linus Ganman,