Fur
 

Alvor
Artiom
Berlin
Bern
Bildt
Blinkenbergsparken
Bratten
Bretten
Dakar
Dellen
Descartes
Donegal
Dryp
Ed
Eriete
Essingen
Fur
Glava
Hilton
Håan
Jakan
Kilen
Kisar
Kista
Knåll
Kroppa
Kwai
Kökar
Lafayette
Leinster
Lillkågeträsk
Liskey
Llanfairpwllgwyngyll
Lövånger
die Matte
Mary Moo
Mauretanien
Milano
Minnesota
Mokker
Nor
Näcksjön
Näkten
Os
Peru
Québec
Queens
Quito
Raqqah
Rawet
Rex
Roskilde
Salfit
Saloniki
Shanghai
Ski
Skinnskatteberg
Soo
Stillerydsviken
Strömma
Sumpan
Teheran
Thrakien
Tidan
Tjänsen
Toscana
Tyrolen
Täng
Østerlars
Östersund
Överrödå

Startsida
 

J

ag kän­ner igen mig i herrn i Fur. Som barn svim­ma­de jag i re­gel av om nå­gon sjuk­skö­ter­ska skul­le stic­ka hål på mig, om så ba­ra i fin­ger­top­pen. Mi­na tä­ta sjuk­hus­be­sök fram till tio års ål­der spe­la­de nog en vik­tig roll för att jag skul­le ut­veck­la den där räds­lan. Jag vet att jag ibland ock­så pra­ta­de om den med min klass­kam­rat Chris­ti­ne när vi gick på gym­na­si­et, för hon var li­ka­dan. Det gick så långt att vi till slut ba­ra be­höv­de säga ”grön knopp” till var­and­ra för att bli obe­hag­ligt svet­ti­ga i he­la hand­fla­tor­na. Bå­da för­stod att vi åsyf­ta­de den lil­la plast­bi­ten som kring­gär­da­de den nål skö­ter­s­kor bru­ka­de stic­ka en med när det skul­le tas blod från fin­ger­top­pen. De som är som vi var vet pre­cis vad jag me­nar. Det var obe­hag­ligt. Men vi pra­ta­de om det än­då, med viss skräck­blan­dad för­tjus­ning, nå­gon­stans i gräns­lan­det mel­lan att re­ta och stöt­ta var­and­ra.

L

i­te drygt två år ef­ter att min och Chris­ti­nes vä­gar skil­des flyt­ta­de jag till Har­stad i Nor­ge, där jag till en bör­jan inte kän­de nå­gon alls. När vin­tern kom, tänk­te jag åka och häl­sa på min mor i Sve­ri­ge. På job­bet gick det hals­fluss. Jag vil­le för­säk­ra mig om att jag själv inte ha­de någ­ra hals­fluss­bak­te­rier, så jag be­ställ­de tid för prov­tag­ning på vård­cent­ra­len. Och så tänk­te jag: Här i Har­stad kän­ner in­gen mig, och in­gen vet nå­got om min his­to­ria. Det finns in­ga sjuk­jour­na­ler om mig. Jag är som ett oskri­vet blad för al­la i sjuk­vår­den. Och så kom jag in på vård­cent­ra­len och fick mö­ta den lä­ka­re som skul­le tit­ta på mig. Han hade rutig fla­nell­skjor­ta på sig. In­gen­ting i lo­ka­len an­da­des sjuk­hus el­ler sjuk­dom. Och så stack han mig i fing­ret. Och så var det klart. Åt­ta år se­na­re blev jag blod­gi­va­re. Men det är för­stås en an­nan his­to­ria.

© Linus Ganman,