”Aj, min läpp!” sa en kvinna i Leinster
på kliniken för bitskadetjänster.
När doktorn sa: ”E’ re’
den uppe? Den nere?”,
sa kvinnan: ”De’ e’ den till vänster!”

— Linus Ganman (@LinusGanman) 14 november 2018

ag har all­tid va­rit en pas­sio­ne­rad bas­tu­ba­da­re. I min barn­doms Ös­ter­sund fanns det ett par stäl­len dit man kun­de gå och bada skat­te­fi­nan­sie­rad bas­tu, och dit tog min pap­pa med mig för för­sta gån­gen sä­kert re­dan när jag var ba­ra tre år. Ett tag bod­de dess­utom min mos­ter och hen­nes man i en vil­la med bas­tu i käl­la­ren. För mig som pas­sio­ne­rad bas­tu­ba­da­re ver­ka­de det vara höj­den av lyx. I hen­nes bas­tu ham­na­de jag en gång till­sam­mans med hen­ne och min mor. Jag var än­nu rätt ung och ha­de en hel del kvar att lä­ra mig om li­vet ute i den sto­ra värl­den. Jag ha­de väl vis­ser­li­gen för­stått att män­nis­kan har en sexual­drift, men kan­ske in­te nöd­vän­digt­vis att al­ko­hol lö­ser tun­gans band.

n­nan nå­gon nu bör­jar ro­pa på sed­lig­hets­ro­teln el­ler an­mä­ler min mos­ter för osed­ligt um­gänge med barn, om än blott ver­balt så­dant, vill jag ba­ra sä­ga att in­gen av dem som satt i mos­ters bas­tu den där gån­gen tog nå­gon nämn­värd ska­da av det in­träf­fade el­ler ens be­gick något olag­ligt. För mig blev det mest en min­nes­värd och li­te spän­nan­de upp­le­vel­se. Jag vet att jag ef­ter den där da­gen fle­ra gån­ger frå­ga­de min mos­ter om vi in­te kun­de träf­fas hos hen­ne och ba­da bas­tu igen, så att hon skul­le kun­na berät­ta mer. Jag trod­de ju näm­li­gen att det där som hän­de ha­de med själ­va bas­tu­ba­dan­det att gö­ra. När vi hade sut­tit i vär­men ett tag, bör­ja­de mos­ter näm­li­gen att be­rät­ta fräc­ki­sar. Nu så här mån­ga år i ef­ter­hand, när jag har fått se hur min mos­ter nor­malt be­ter sig över tid, har jag dra­git slut­sat­sen, att hon nog den där gån­gen i bas­tun san­no­likt hade fått i sig li­te för myc­ket av nå­got starkt. Och bred­vid hen­ne satt hen­nes stac­kars sys­ter, min mor allt­så, och tvin­ga­des be­vitt­na hur hon pum­pa­de mig full med dum­he­ter. Min mor skul­le väl ha kun­nat sätta stopp för det he­la, men jag tror att hon var för full i skratt för att jag skul­le ha kun­nat ta hen­nes för­ma­nin­gar på all­var. Om jag ha­de kom­mit ihåg ens hälf­ten av al­la de his­to­rier som min mos­ter be­rät­ta­de den kväl­len, skul­le jag nog ha känt mig som en myc­ket rik man i dag, men den en­da his­to­rien jag gans­ka sä­kert kan sä­ga att hon be­rät­tade är den här gam­la:

© Linus Ganman,