En fotbollsfantast invid Håan
sa upprört, när tv-hallåan
sa, att matchen i ettan
ställs in under hettan:
— Då får du väl ta den i tvåan! pic.twitter.com/bu6Hm2Ypw9

— Linus Ganman (@LinusGanman) 3 juli 2019

är jag väx­te upp i Sve­ri­ge på 1980-ta­let ha­de min fa­milj och de fles­ta vi kän­de till­gång till två te­ve­ka­na­ler — de stat­li­ga pub­lic ser­vi­ce-ka­na­ler­na TV1 och TV2, el­ler Et­tan och Tvåan, som de ock­så po­pu­lärt kal­la­des. Om ut­bu­det i den ena ka­na­len till­fäl­ligt­vis in­te föll en på läp­pen, kun­de man all­tid slå över till den an­d­ra, och det kän­des tryggt. Och om nå­got pro­gram i den ena ka­na­len skul­le vi­sa sig be­hö­va för­län­gas, vil­ket fal­let ibland är, till exem­pel när det gäl­ler det ut­bud som rik­tar sig till få­tölj­idrot­ta­re, kun­de det hän­da att av­sän­da­ren lät flyt­ta pro­gram­met från den ena ka­na­len till den an­dr­a. För­mo­dat vik­ti­ga­re och se­dan ti­di­ga­re in­pla­ne­ra­de pro­gram, så­som An­slags­tav­lan, Helg­måls­bön och Språ­ka på gäd­da-nul­la-pett ruc­ka­de ju för­ströel­se­le­ve­ran­tö­ren in­te gär­na på ens för en su­per­vik­tig sport­hän­del­ses skull. Nå­gon en­sta­ka gång kun­de även det öde som drab­bar fot­bolls­fan­tas­ten i li­me­ric­ken drab­ba oss. Pro­gram som man län­ge hade sett fram emot kun­de av oför­ut­sed­da skäl utgå. I bäs­ta fall kan­ske man då som plås­ter på så­ren kun­de få se nå­gon teck­nad tjec­kisk kort­film. Med an­d­ra ord: Hopp mel­lan de två ka­na­ler­na, el­ler zapp­ning som det he­ter på nu­ti­da sven­ska, var en tri­vi­al ak­ti­vi­tet i det land och un­der den tid jag ge­nom­lev­de min barn­dom.

 Nor­ge, där sjön Håan lig­ger, var lä­get un­der sam­ma tid ett helt an­nat. De som väx­te upp där ha­de ba­ra en en­da stat­lig pub­lic ser­vi­ce­ka­nal i te­ve. Jag minns att jag som barn tyck­te att det ver­ka­de torf­tigt. Det fanns vis­ser­li­gen en hel del an­nat i Nor­ge som med rå­ge kom­pen­se­ra­de för det­ta ar­mod, så­som lom­per och gu­dom­ligt god chok­lad, men hur det nu än var med den sa­ken, kun­de jag vid den här ti­den än­då in­te se Nor­ge som nå­got an­nat än li­te ba­kom, åt­mins­to­ne vad medie­ut­bu­det be­träf­fa­de.

is­to­rien om den stac­kars fot­bolls­fan­tas­ten ut­spe­la­de sig san­no­likt ti­di­gast 1995. Då fick Nor­ge än­nu en stat­lig pub­lic ser­vi­ce­ka­nal i te­ve, och lan­dets in­vå­na­re kun­de änt­li­gen bör­ja zap­pa li­ka fre­ne­tiskt som si­na re­dan lyck­li­ga­re lot­ta­de gran­nar i ös­ter.

© Linus Ganman,