Alvor |
n gång för länge sedan såg jag en framtid inom krog- eller resebranschen framför mig. Allt som allt har jag hittills dock bara jobbat där i fjorton månader, men medan jag ännu hyste sådana ambitioner gick jag hur som helst en åttaveckorskurs i reseledarskap på Cypern. Under terminen bodde jag på ett hotell som samtidigt befolkades av svenska så kallade långtidsboende pensionärer. De kom till ön när högsäsongen började klinga av och stannade tills en ny högsäsong tog vid, alltså i runda slängar mellan november och februari. Det var inte jättevarmt ute, men ändå alla gånger behagligare än under en svensk medelvinter. Tweeta
ag vet inte riktigt vad som flög i mig där. Jag får väl skylla på att jag var ung och dum. Nu som äldre och klokare är jag ganska så på det klara med att serviceyrken nog inte är någonting för mig, eller i alla fall att det finns åtskilliga människor som är betydligt bättre skickade än jag att arbeta med service. En viss liten insikt om det kom jag också mycket riktigt till redan under just den där åttaveckorskursen, och mycket tack vare en av de långtidsboende pensionärerna. Dessa pensionärer hade förstås inget direkt att göra med vår utbildning, men eftersom vi bodde på samma hotell, kunde det ju ibland hampa sig så att vi kom i samspråk, och de flesta av dem var också väl införstådda med vem jag och mina kurskamrater var och varför vi var där.
en långtidsboende pensionär som befriade just mig från mina ambitioner att fortsätta på den karriär jag då såg framför mig hade en tung, varm och fuktig andedräkt, och hade också en förkärlek för att samtala med mig sittande med sitt ansikte tre centimeter från mitt. Vi pratade om vad man bör kunna och hur man bör vara som person om man tänker sig en karriär som reseledare. Kvinnan listade en hel radda med bra saker, men det jag minns mest var att man för att vara hotellgästerna till lags enligt henne måste ha ett bra recept mot bakfylla. Hon riktigt drog ut länge på a:et i vad som verkade som en evighet, och en varm, fuktig vind från hennes mun blåste över mitt ansikte med en omisskännlig doft av gårdag.
ag är verkligen ingen partyprisse av rang, och mina ambitioner om att slå mig fram i servicebranschen kantades nog främst av en illusion om att bli en städad utflyktsguide med lika städade gäster. När jag en kväll blev tvungen att ledsaga min egen rektor hem från centralorten för att han var för full för att gå rakt, började jag dock ana att jag nog var inne på fel spår, och när ovan nämnda långtidsboendes andedräkt sköljde över mig började jag så gott som helt längta efter ett niotillfemjobb på kontor.
ur det egentligen var ställt med bartendern i Quito vet jag inte. Han kanske inte alls var så ful i mun som jag vill låta påskina. Han må ha känt många bakfylleandedräkter i sina dagar, men han kanske var mycket bättre än jag på att hantera dem. Ett annat scenario med ungefär samma slutkläm kan ju ha sett ut ungefär så här:
— Uuusch, vad jag är bakfull! Har du nån bra bot? © Linus Ganman, |