En hora ifrån Östersund
blev biten i tån av en kund,
som fick matlust i håg
av den gaddning han såg:
det kinesiska tecknet för hund. pic.twitter.com/GKHiT6wvqo

— Linus Ganman (@LinusGanman) October 5, 2019

et går in­te att kom­ma un­dan att li­me­ricks­smi­de­ri gär­na in­bju­der till att be­rö­ra mind­re sa­longs­fä­hi­ga äm­nen och att ge ut­lopp för si­na all­ra unk­nas­te för­do­mar. För var an­nars än i en sim­pel li­me­rick skul­le man ohej­dat kun­na in­si­nue­ra att en så an­rik och fin gam­mal stad som Ös­ter­sund be­fol­kas av män­nis­kor som äg­nar sig åt nå­got så sus­pekt och fö­ga se­de­samt som pros­ti­tu­tion? El­ler att de som för­står ki­ne­sis­ka tyc­ker att hun­dar är att be­trak­ta som mat? El­ler att en pros­ti­tu­tions­kund nöd­vän­digt­vis mås­te va­ra en så­dan som om­nämns med pro­no­me­net han? El­ler, om man så vill, att de som pros­ti­tue­rar sig fal­ler för det kly­schi­ga att ta­tue­ra ki­ne­sis­ka skriv­tec­ken på sig?

et mås­te dock sä­gas: Jag är par­tisk. Än så län­ge rå­kar Ös­ter­sund va­ra den plats på jor­den som jag har bott längst på. Där gick jag i för­sko­la, grund­sko­la, gym­na­sium och på hög­sko­la, och än så län­ge har jag även min­nen från fem år på ar­bets­mark­na­den att blic­ka till­ba­ka på just däri­från. Jag kan allt­så med rät­ta sä­ga att jag har hun­nit se en hel del i Ös­ter­sund på de 28 år jag bod­de där. Kan­ske till och med nå­gon pros­ti­tue­rad el­ler någon med an­nor­lun­da mat­va­nor.

© Linus Ganman,