En poet från Duluth, Minnesota
var förbluffande bra på att tota
hop små texter, och sen
fick han pris för det, men
när han sjöng, förstod ingen ett jota.

— Linus Ganman (@LinusGanman) 7 februari 2019

pän­nin­gen var 2016 som al­la and­ra år olid­lig när Svens­ka Aka­de­mien pre­cis skul­le till att till­kän­na­ge vem som skul­le få no­bel­pri­set i lit­te­ra­tur. Det var nog mån­ga som blev rik­tigt för­vå­na­de när det stod klart att det var Bob Dy­lan som skul­le få säl­la sig till ska­ran av lit­te­rä­ra gi­gan­ter som To­mas Tran­strö­mer, Do­ris Les­sing, Or­han Pa­muk och Wis­ła­wa Szym­bor­ska. Re­dan sam­ma år skäm­ta­des det om att Keith Ri­chards skul­le få no­bel­pri­set i ke­mi, och ef­ter till­kän­na­gi­van­det av no­bel­pris­ta­gar­na året där­på kom det lus­ti­ga be­ske­det att lit­te­ra­tur­pri­set hade till­fal­lit en för­fat­ta­re.

o­bert Al­len Zim­mer­man, som ar­tist mer känd som Bob Dy­lan har re­dan un­der sin livs­tid be­skri­vits som en le­gend inom rock­mu­si­ken. Jag själv för­knip­par ho­nom mest med lå­ten Mr Tam­bou­ri­ne Man som min mor i yng­re år bru­ka­de vil­ja sjun­ga till eget gi­tarr­komp när hon fått i sig en viss mängd vin. Den­na ak­ti­vi­tet har sä­kert väckt mån­ga skö­na min­nen till liv för hen­ne själv, men inte di­rekt bju­dit mig som re­pre­sen­tant för ge­ne­ra­tio­nen ef­ter hen­ne nå­got av det skö­na­ste jag kun­nat hit­ta av mu­si­ka­lis­ka upp­le­vel­ser. Fast ska jag va­ra är­lig har Bob Dy­lan själv ald­rig nå­gon­sin kun­nat över­träf­fa min mors fyl­leplin­kan­de. Han har nog ba­ra rå­kat vara rätt man på rätt plats vid rätt till­fäl­le.

© Linus Ganman,