Alvor |
imerickar är som skapade för att läsas upp och för att konsumeras med hörselsinnet. Till sitt förfogande har nutidsmänniskan också all den tekniska utrustning hon behöver för att en limerick för all tid ska kunna förbli i talad form. I teorin behöver en limerick alltså egentligen aldrig ta någon omväg via skriftspråket. I praktiken är det dock fortfarande så, att den skrivna formen är överlägsen när det gäller distribuering, och den som vill nå en publik med både geografisk och kulturell bredd gör till syvende och sist klokast i att lansera sig skriftligen.
kriften har ju dock den omedelbara nackdelen att den är mera statisk än talet och inte lika smidig när det gäller att återge hur en talad röst låter. Detta kan vara till nackdel för den som skaldar och rimmar. Detta stod klart när jag en gång hamnade i en diskussion med en man som hade skrivit en limerick med ortnamnet Lövånger i slutet av första raden. Jag kommer inte från Lövånger och har aldrig varit där, så jag vet inte hur de som bor där uttalar namnet på orten, men enligt allt vad jag lärt mig om rikssvenskt uttal, borde jag uttala namnet med samma rytm som i orden fälttävlan, murbräcka och tystlåten. Därför tyckte jag att det var konstigt att den limerickssmed jag diskuterade med hade rimmat namnet på sånger och ånger. Under diskussionen framkom det dock att ortnamnet Lövånger på den lokala dialekten snarare betonas som orden berätta, förvissad eller majoren.
ör att illustrera hur fel jag tyckte att det lät, skrev jag en egen limerick om Lövånger, och det är den ni ser längst upp på den här sidan. Men inte heller jag talar så skriftspråksnära att min egen uppläsning av den går helt hand i hand med den skriftspråkliga form jag har publicerat den i. Den som i en uppläsning av min limerick vill få Lövånger att rimma på rövångor måste veta att jag har för vana att uttala pluraländelsen -or som -er, men det är ju knappast självklart för alla. © Linus Ganman, |