Alvor |
i får förstås tro vad ni vill, men det här är inte en limerick som jag skulle kunna komma på att skriva helt av egen kraft. När limerickar börjar handla om människor som spränger sig själva till döds, har gränsen för vad jag själv tycker är intressant att raljera om egentligen passerats för länge sedan. Nej, som ett försök att friskriva mig från allt ansvar för denna limericks tillblivelse vill jag skylla på att det hela rör sig om ett rent försök till en översättning av en annan människas verk. Tweeta
om den dåre och nörd jag är fann jag förstås min rätta hemvist när det sociala mediet Facebook dök upp på internet. Där finns förstås ett forum helt ägnat dem som skriver och vill läsa limerickar, och där dök det en dag upp en engelskspråkig limerick om en person som hanterade sprängmedel så att vederbörandes kroppsdelar spreds över orter som ligger långt från varandra. När jag undersökte saken närmare, eller googlade, som det heter på nutidsspråk, kom jag fram till att det är ett kärt och återkommande tema. Jag fann flera limerickar med liknande poäng:
n annan av dårarna på detta forum kommenterade inlägget: ”Älskar denna grova stil. Tyvärr har jag svårt att själv våga stå för liknande grova alster på svenska. Måste vara något med att man har mer distans till ett språk som inte är ens modersmål.” Där och då tänkte jag, att mitt modersmål i alla fall inte ska behöva stå i vägen för att stå för grova alster, och så satte jag i gång att fila på en översättning.
alet av ort för tilldragelsen föll på Salfit, en palestinsk stad mitt på Västbanken. Jag skulle till döddagar kunna hävda att det berodde på att det rimmar så bra på dynamit, men kan ändå inte blunda för att verkligheten till sist och syvende ser ut som den gör. Salfit råkar vara ett ställe där det har dykt upp självmordsbombare. Ibland överträffar helt enkelt verkligheten dikten, på gott och ont. © Linus Ganman, |