Bratten
 

Alvor
Artiom
Berlin
Bern
Bildt
Blinkenbergsparken
Bratten
Bretten
Dakar
Dellen
Descartes
Donegal
Dryp
Ed
Eriete
Essingen
Fur
Glava
Hilton
Håan
Jakan
Kilen
Kisar
Kista
Knåll
Kroppa
Kwai
Kökar
Lafayette
Leinster
Lillkågeträsk
Liskey
Llanfairpwllgwyngyll
Lövånger
die Matte
Mary Moo
Mauretanien
Milano
Minnesota
Mokker
Nor
Näcksjön
Näkten
Os
Peru
Québec
Queens
Quito
Raqqah
Rawet
Rex
Roskilde
Salfit
Shanghai
Ski
Skinnskatteberg
Soo
Stillerydsviken
Strömma
Sumpan
Teheran
Thrakien
Tidan
Tjänsen
Toscana
Tyrolen
Täng
Östersund
Överrödå

Startsida
 

F

ör­må­gan att lä­sa an­d­ras tan­kar är verk­li­gen inte mån­ga för­un­nad. Det bäs­ta verk­tyg de fles­ta av oss kan till­gri­pa för tan­ke­över­fö­ring är där­för språ­ket. Med hjälp av språ­ket kan per­so­nen z få per­so­nen y att för­stå att han tän­ker på x ge­nom att del­ge den­na tan­ke med hjälp av or­det v på språ­ket u. Och så långt är allt gott och väl i teo­rin. I prak­ti­ken be­ty­der dock or­det v på språ­ket u in­te all­tid ba­ra x, utan även t. Snart sagt al­la språk vi män­ni­s­kor talar är näm­li­gen propp­ful­la av fler­ty­dig­he­ter, och så för­hål­ler det sig ock­så of­ta ba­ra av en slump. Om jag be­rät­tar för nå­gon att jag har sett en an­nons om en le­dig tjänst som sek­re­te­ra­re, kan jag sä­ga ”Jag skul­le ha kun­nat få tjäns­ten om jag ha­de ve­lat”. Jag skul­le ock­så kun­na säga ”Jag skul­le ha kun­nat få tjäns­ten om jag in­te hade ve­lat”. Or­det in­te gör att den and­ra me­nin­gen i förs­to­ne kan an­tas be­sk­ri­va den di­rek­ta mot­sat­sen till den förs­ta, men dub­bel­ty­dig­he­ten hos verb­for­men ve­lat gör att var och en av me­nin­gar­na kan tol­kas på minst två sätt. Den förs­ta me­nin­gen, om vi nu tar den som exem­pel, skul­le ju kunna tol­kas både som ”Jag skul­le ha kun­nat få tjäns­ten om jag ha­de haft lust” och ”Jag skul­le ha kun­nat få tjäns­ten om jag ha­de dröjt med an­sö­kan”.

F

ler­ty­dig­he­ter över­le­ver säl­lan över­sätt­nin­gar. För att för­säk­ra sig mot att råka för­med­la fler­ty­di­ga bud­skap bör man så­le­des fram­fö­ra dem på minst två språk. Den här li­me­ric­ken är till exem­pel fler­ty­dig på nor­s­ka, men inte ens på det nä­ra be­släk­ta­de språ­ket sven­s­ka skul­le den va­ra det. Vill man över­sät­ta den till sven­s­ka, mås­te man helt en­kelt väl­ja en av be­ty­del­ser­na, ef­ter­som verb­for­men skre­vet mot­sva­ras av två helt oli­ka verb­for­mer, och allt­så två helt oli­ka be­ty­del­ser, på sven­s­ka. Den som för­står nor­s­ka får dock på sätt och vis två his­to­rier i en.

© Linus Ganman,