A mother of twins in Peru
Had a feeling for rhythm so true,
That when she called in her
Small daughters for dinner,
She yelled: “Anna One! Anna Two!”

— Linus Ganman (@LinusGanman) 7 februari 2019

ag ska va­ra helt är­lig och be­rät­ta att det in­te är jag som har skri­vit den här li­me­ric­ken, utan Pe­ter Thomp­son, en britt som bor i Dan­mark och som jag hade nö­jet att bli be­kant med i maj 2016, när han var på be­sök i Tal­linn. En vän till mig för­de oss sam­man i stan, och vi gick ut och åt i ett stort säll­skap. Jag skrev lite se­na­re en li­me­rick med sam­ma hand­ling, rim och knorr som Pe­ters och la ut i min feed på Face­book. Som den mo­ders­måls­ta­la­re av en­gels­ka han är ha­de han vän­lig­he­ten att skri­va om li­me­ric­ken för att den skul­le fram­stå som li­te mer ge­nuint en­gelsk, rent språk­ligt sett. Och det ska han na­tur­ligt­vis ha cred för, som man sä­ger på sven­ska.

tterst grun­dar sig his­to­rien på en vits som jag inte hel­ler är upp­hovs­man till, men så är det väl för det mes­ta nu­me­ra. In­tet nytt un­der so­len, och so­len ha­de lyst län­ge och väl bå­de in­nan le­van­de va­rel­ser på jor­den bör­ja­de int­res­se­ra sig för ryt­mer och in­nan sta­ten Pe­ru bil­da­des. För den som inte or­kar me­mo­re­ra en hel li­me­rick kan jag ju ta­la om att vit­sen jag en gång i ti­den hör­de gick un­ge­fär så här:

“Did you hear about the drum­mer who named both his daugh­ters Anna?”
“No. How so?”
“Anna 1, Anna 2.”

© Linus Ganman,