En gång fick en flicka från Strömma
en eloge som hon aldrig kan glömma:
”Dina jack, ta mig fan,
liknar helt mina blan –
de är fuktiga, svarta och ömma!” pic.twitter.com/nVAfWPEa0p

— Linus Ganman (@LinusGanman) August 24, 2019

å 1990-ta­let ha­de jag en lä­ra­re som fast­än han se­dan mån­ga år var tryggt för­ank­rad i den jämt­länd­ska myl­lan gär­na ko­ket­te­ra­de med att han kom från rätt si­da Slus­sen. Förs­ta gån­gen jag ha­de att gö­ra med ho­nom på rik­tigt – det­ta var 1992 – upp­träd­de han i rol­len som ten­ta­tor i rys­ka, och när vi väl sågs för förs­ta gån­gen, sträck­te han fram han­den och häl­sa­de på mig på en rys­ka vars pro­so­di myc­ket rik­tigt tyd­ligt dof­ta­de Sö­der­malm. Jag stod in­för att av­läg­ga ten­ta­men i rys­ka, och var väl gans­ka ner­vös in­för det fö­re­ta­get, men när vi väl ha­de häl­sat på va­rann och han lå­tit mig för­stå att man kan bli ten­ta­tor i rys­ka även om man ta­lar rys­ka med en så­pass orysk touch, kän­des det hela rätt chill.

y­ra år se­na­re fick jag att gö­ra med man­nen igen. Då stu­de­ra­de jag nor­dis­ka språk på hög­sko­la, och han un­der­vi­sa­de vår klass i sti­lis­tik. Sin sö­der­malm­ska bak­grund tro­gen vil­le han gär­na dri­va te­sen att ste­get väl egent­li­gen in­te var så långt mel­lan så­da­na poe­tis­ka ut­sväv­nin­gar som Erik Axel Karl­feldts Di­na ögon äro el­dar och min själ är beck och kå­da och det mer jord­nä­ra Schyss­ta jack, bru­den! An­de­me­nin­gen, me­na­de den rysk­kun­ni­ge sö­der­ki­sen, var ju i allt vä­sent­ligt än­då den sam­ma.

© Linus Ganman,