En biltokig gumma i Täng
har en Nissan Pajero som säng.
Maten lagar hon på
en omkullvräkt Renault
och som dass har hon en Citroën.

— Linus Ganman (@LinusGanman) 6 mars 2017

m svensk­ta­lan­de lär sig frans­ka, får de förr el­ler se­na­re be­kan­ta sig med na­sa­la vo­ka­ler. Na­sa­la vo­ka­ler kan man för­stås träf­fa på även i svens­ka, sär­skilt om den som ta­lar rå­kar va­ra or­dent­ligt täppt i nä­san, men det spe­ciel­la med de na­sa­la vo­ka­ler­na i frans­kan är att de är be­ty­del­se­skil­jan­de. Or­den bon, don, son och ton har na­sa­la vo­ka­ler, men or­den bon­ne, don­ne, son­ne och ton­ne har det in­te. Och det gäl­ler ju förs­tås att hål­la re­da på när vo­ka­len ska va­ra na­sal och in­te, för an­nars finns det risk för att man ut­ta­lar fel ord och blir gruv­ligt miss­för­stådd.

å län­ge den som ta­lar svens­ka in­te är gruv­ligt täppt i nä­san är dock na­sa­la vo­ka­ler in­gen­ting som fö­re­kom­mer som na­tur­ligt be­ty­del­se­skil­jan­de ele­ment i språ­ket. Det är till och med så exo­tiskt att frans­ka lån­ord med na­sa­la vo­ka­ler an­pas­sas till svenskt ut­tal när de väl le­tar sig in i all­män­språ­ket. Det är på så vis svens­kan har fått ord som gra­täng, bal­kong och ar­ran­ge­mang. Av bara far­ten har även bil­mär­ket Cit­roën fått hän­ga med på det­ta tåg. I svens­kan kän­ner vi den som Sitt­roäng, allt­så som om nam­net i slu­tet egent­li­gen ha­de en na­sal vo­kal. De som ta­lar frans­ka ut­ta­lar dock det­ta namn utan na­sal­vo­kal, som Sitt­råänn, un­ge­fär. Men li­ka svårt som det är att lä­ra gam­la hun­dar sit­ta är det väl att lä­ra in­kör­da svens­ka bi­lis­ter frans­ka. Det är ba­ra att fin­na sig i att bi­len Cit­roën he­ter Sitt­roäng på svens­ka, och det är även det ut­ta­let som lig­ger till grund för rim­men i ra­der­na 1, 2 och 5 i den­na li­me­rick.

© Linus Ganman,