är jag var si­så­där en sex år gam­mal fick jag bo­ken Pel­le Plutt - ram­sor och rim från ga­tor och går­dar av Bengt af Klint­berg i pre­sent av mor och far. Min mor­far hade re­dan då bo­ken Hal­lå där - Köp blå­bär! av sam­me för­fat­ta­re. Jag läs­te bå­da två med stor be­håll­ning och kun­de kon­sta­te­ra, att bå­da två in­ne­höll i stort sett sam­ma ma­te­rial, men att den för­ra in­ne­hål­ler nå­got fär­re als­ter. När jag jäm­för­de böc­ker­na kom jag också un­der­fund med att de rim och ram­sor som in­te finns med i den li­te tun­na­re bo­ken har nå­got ge­men­samt. De in­ne­hål­ler näm­li­gen ord som har att gö­ra med män­nis­kans köns­drift och av­fö­rings­pro­cess.

är ha­de jag allt­så två in­ne­hållsmäs­sigt näs­tan iden­tis­ka böc­ker sam­man­ställ­da av en och sam­me för­fat­ta­re, men där den ena bo­ken var li­te tun­na­re, och där in­ne­hål­let var lite sål­lat. Det var nog förs­ta gån­gen i li­vet det gick upp för mig, att det finns cen­sur och att de som cen­su­re­rar ock­så de­lar in oss kul­tur­kon­su­men­ter i oli­ka grup­per. Jag kun­de nog in­te för­stå rik­tigt var­för, men no­te­ra­de än­då att det var just det där med de li­te mindre sa­longs­fä­hi­ga be­näm­nin­gar­na på de kis­san­de kropps­de­lar­na som mo­ti­ve­ra­de den­na skil­je­lin­je mel­lan ur­va­len i af Klint­bergs två böc­ker. Och nå­gon­stans där väck­tes för­stås min sto­ra ny­fi­ken­het på var­för det ska be­hö­va va­ra så.

ven en kloc­ka som har stan­nat står ju nå­gon gång rätt. Jag an­tar att även jag själv gör det nå­gon gång, kan­ske till och med i and­ra män­nis­kors ögon. Jag hör dock gans­ka ofta folk häv­da att rim­mad vers är en för­le­gad konst­form, men själv tyc­ker jag att det är gi­van­de bå­de att kon­su­me­ra och att pro­du­ce­ra så­dan. Li­me­ric­ken är i det av­seen­det väl­digt lättill­gäng­lig. Den är kort och stäl­ler inte lika avan­ce­ra­de krav på upp­hovs­man­nens för­må­ga att rim­ma som till exem­pel en so­nett, men fram­för allt gör den in­te an­språk på högt pa­tos. Li­me­ric­ken är på gott och ont den rät­ta dikt­for­men för den som av oli­ka an­led­nin­gar ibland kän­ner be­hov av att vält­ra sig i ab­sur­di­te­ter, och gär­na så­da­na som finns med i Hal­lå där - Köp blå­bär!, men som sål­la­des bort in­för sam­man­ställ­nin­gen av Pel­le Plutt - ram­sor och rim från ga­tor och går­dar.

å de här si­dor­na sam­lar jag de li­me­ric­kar jag själv har skri­vit. De fles­ta är på sven­ska, men någ­ra är på and­ra språk. Jag har skri­vit en hand­full li­me­ric­kar på est­nis­ka ock­så, men det är ett så­pass smalt språk att jag be­spar er dem här. De ut­ri­kis­ka som väl finns här är på de in­ter­na­tio­nellt lite mer gång­ba­ra språ­ken en­gel­s­ka och tys­ka. Det kan ju hän­da att nå­gon en­sta­ka själ i den svensk­språ­ki­ga lä­se­kret­sen för­står åt­mins­to­ne dem, tän­ker jag. Om ni sedan för­står er på min hu­mor är dock en helt an­nan frå­ga.

© Linus Ganman,