Alvor |
koltiden var för oss elever en enda lång ojämlik kamp mot lärarna som i alla avseenden var mäktigare än vi. Äldre, större, erfarnare och kunnigare. Nesligt nog för oss sammanföll större delen av vår skoltid dessutom med en period i livet då vi i vår utveckling hade ett enormt självhävdelsebehov. Vi fick dock aldrig riktigt känna att vi kunde sätta någon lärare ordentligt på plats. Allt som oftast föll våra försök att göra uppror bara platt. Så här kunde det låta på kemilärare Bergmans lektioner: – Du är sen. Lektionen började för en kvart sedan!– Men skit ner dig, jävla gubbjävel! – Du är inte bara sen. Du är otidig också.
tt-noll till herr Bergman där, naturligtvis. Guldstjärna för det rappa svaret och den alldeles utmärkta pappavitsen. Emellertid var det i denna mylla som vi odlade den humor som jag försöker ge uttryck för i denna limerick. Några av oss lärde oss nämligen småningom att förstå hur vi skulle tackla bristen på maktbalans mellan oss själva och lärarna. Musikläraren hade inte så mycket att sätta emot den dag då han skulle läxa upp en elev som brast i respekt för hålltiderna. – Du är sen. Lektionen började för en kvart sedan!– Äh, vadårå? Det är ju bara tre sekunder.
en läraren blev svarslös och eleven fick naturligtvis höjt betyg i ämnet musik. Någon rättvisa får det ju ändå vara även i en skola. I denna limerick är det dock ovisst om det musikdirektören i Descartes försöker konkurrera med är musikaliska intervall eller tidsenheter. © Linus Ganman, |