Kista
 

Alvor
Artiom
Berlin
Bern
Bildt
Blinkenbergsparken
Bratten
Bretten
Dakar
Dellen
Descartes
Donegal
Dryp
Ed
Eriete
Essingen
Fur
Glava
Hilton
Håan
Jakan
Kilen
Kisar
Kista
Knåll
Kroppa
Kwai
Kökar
Lafayette
Leinster
Lillkågeträsk
Liskey
Llanfairpwllgwyngyll
Lövånger
die Matte
Mary Moo
Mauretanien
Milano
Minnesota
Mokker
Nor
Näcksjön
Näkten
Os
Peru
Québec
Queens
Quito
Raqqah
Rawet
Rex
Roskilde
Salfit
Saloniki
Shanghai
Ski
Skinnskatteberg
Soo
Stillerydsviken
Strömma
Sumpan
Teheran
Thrakien
Tidan
Tjänsen
Toscana
Tyrolen
Täng
Østerlars
Östersund
Överrödå

Startsida
 

M

u­si­ker­skämt är en gen­re för sig. Pop­mu­sik är det när nå­gon spe­lar tre ac­kord in­för tu­sen män­nis­kor, men jazz är det när nå­gon spe­lar tu­sen ac­kord in­för tre män­nis­kor, till exem­pel. Ro­ligt, så att man slår sig på knä­na. Mind­re ro­ligt är det dock kan­ske för vis­sa mu­si­ker när de be­trak­tar verk­lig­he­ten från in­si­dan av sin plån­bok. Och där har vi ock­så bak­grun­den till den här li­me­ric­ken. Ju fär­re gig man har, des­to mer må­nad har man kvar i slu­tet av lö­nen och des­to of­ta­re upp­står be­hov av att få upp­skov.

T

ack och lov har jag un­der stör­re de­len av mitt eget yr­kes­verk­sam­ma liv haft ar­be­ten med li­te sta­bi­la­re lö­ne­för­hål­lan­den än så­da­na som mån­ga mu­si­ker le­ver un­der. Än­då kan jag inte hym­la med att jag är svag för cool jazz, och så län­ge min pri­vat­eko­no­mi inte står och fal­ler med den är väl det mes­ta frid och fröjd.

© Linus Ganman,