En krutgubbe mötte vid Dellen
en sexbomb en skottdag på kvällen
i en eldig fusion
som var rentav kanon.
Det sa ”pang” — och så blev hon på smällen.

— Linus Ganman (@LinusGanman) February 20, 2020

ag vet in­te när jag hör­de det för förs­ta gån­gen, men jag minns att min mor of­ta gjor­de sig lus­tig över det upp­blos­san­de fe­no­me­net när det var nytt. I Sve­ri­ge, som inte har le­gat i krig på runt 200 år, ha­de or­det ka­non de­gra­de­rats från att va­ra en be­teck­ning för ett grov­ka­lib­rigt eld­va­pen till att bli ett för­stärk­nings­ele­ment på lin­je med jät­te- eller skit-. Sa­ker och fö­re­teel­ser som vann gil­lan­de var plöts­ligt ka­non­bra, ka­non­häf­ti­ga el­ler ka­non­go­da. Med ti­den för­kor­ta­des ut­tryc­ket och blev i sig ett ord för bi­fall i stör­sta all­män­het: Så du kan allt­så häm­ta tvät­ten åt mig på fre­dag? Ka­non!

et är i lju­set av den­na lexi­ka­lis­ka ten­dens som den­na li­me­rick mås­te lä­sas. Ta­la­re av and­ra språk må und­ra vad ett grov­ka­lib­rigt eld­va­pen har att gö­ra i en skild­ring av en bar­na­av­lel­se i Häl­sing­land, men med språk är det nu en gång så, att de in­te all­tid är lo­gis­ka. Är man av en li­te mer be­kym­rad na­tur kan man för­stås be­kla­ga språ­kets för­flack­ning, men vill man se mer po­si­tivt på si­tua­tio­nen, kan man ju gläd­jas åt att ett grov­ka­lib­rigt eld­va­pen har de­gra­de­rats till en språk­lig kly­scha.

© Linus Ganman,