Alvor |
ag känner igen mig i herrn i Fur. Som barn svimmade jag i regel av om någon sjuksköterska skulle sticka hål på mig, om så bara i fingertoppen. Mina täta sjukhusbesök fram till tio års ålder spelade nog en viktig roll för att jag skulle utveckla den där rädslan. Jag vet att jag ibland också pratade om den med min klasskamrat Christine när vi gick på gymnasiet, för hon var likadan. Det gick så långt att vi till slut bara behövde säga ”grön knopp” till varandra för att bli obehagligt svettiga i hela handflatorna. Båda förstod att vi åsyftade den lilla plastbiten som kringgärdade den nål sköterskor brukade sticka en med när det skulle tas blod från fingertoppen. De som är som vi var vet precis vad jag menar. Det var obehagligt. Men vi pratade om det ändå, med viss skräckblandad förtjusning, någonstans i gränslandet mellan att reta och stötta varandra.
ite drygt två år efter att min och Christines vägar skildes flyttade jag till Harstad i Norge, där jag till en början inte kände någon alls. När vintern kom, tänkte jag åka och hälsa på min mor i Sverige. På jobbet gick det halsfluss. Jag ville försäkra mig om att jag själv inte hade några halsflussbakterier, så jag beställde tid för provtagning på vårdcentralen. Och så tänkte jag: Här i Harstad känner ingen mig, och ingen vet något om min historia. Det finns inga sjukjournaler om mig. Jag är som ett oskrivet blad för alla i sjukvården. Och så kom jag in på vårdcentralen och fick möta den läkare som skulle titta på mig. Han hade rutig flanellskjorta på sig. Ingenting i lokalen andades sjukhus eller sjukdom. Och så stack han mig i fingret. Och så var det klart. Åtta år senare blev jag blodgivare. Men det är förstås en annan historia. © Linus Ganman, |