är jag gick i grundskolan, gjordes det gärna en stor sak av att Sverige var ett alliansfritt land. Det sades att alliansfriheten borgade för yttrandefrihet och opartiskhet, och Östeuropa utmålades inte sällan som ett skräckexempel på hur det inte borde vara i världen. År , när vi tydligt ser de konkreta följderna av vissa länders censur av Internet, kan jag undra om Sverige verkligen var så alliansfritt som många vuxna i min omgivning utgav det för. Jag tror att det nog förekom ett visst mått av Sovjet-dikterad censur i Sverige på den tid jag ser tillbaka på. När vi läste om andra länder i skolan, fick vi oss nämligen itutat, att Sovjetunionen var ett land uteslutande bebott av ryssar, som uteslutande talade ryska. En rätt allmänt rådande uppfattning gjorde gällande att Ryssland och Sovjetunionen var samma sak. Jag som hade studerat kartan lite närmare och i Sovjetunionen hittat ortsnamn som Vilnjus och Tallin, som ju klingar allt annat än ryskt, fick då för mig att dessa namn endast var lämningar från svunna tider, och att de språk varifrån dessa ortsnamn härrörde var döda och ersatta av ryska. Sanningen, att många av invånarna i såväl Vilnjus som Tallin hade modersmål som inte alls är besläktade med ryskan, och att de själva gärna räknade sig som något annat än ryssar, yppades aldrig. Ingenting sades om att många i delrepubliken Estland tillhörde ett av skandinavernas gamla brödrafolk eller att de flesta inom denna folkgrupp betraktade Estland som orättmätigt annekterat av Sovjetunionen.

anska tidigt i livet blev jag medveten om att jag hade lätt för att lära mig språk. Jag satte också tidigt som mål att lära mig åtminstone ett språk ur varje stor språkgrupp i Europa. När jag började gymnasiet, hade jag bekantat mig närmare med tre av de fyra språkgrupper som väl får anses som dominerande i Europa. Den språkgrupp som jag inte hade studerat närmare var den finsk-ugriska. På min gymnasieskola fanns det faktiskt en lärare, som hade behörighet att undervisa i finska, så jag hade ju alla möjligheter att nå mitt mål genom att få undervisning av henne. I samband med att jag skulle göra mina ämnesval inför det andra läsåret, snubblade jag dock över ett erbjudande, som fick mig att byta riktning. Jag fick nämligen veta att min gymnasieskola deltog i ett vänortsutbyte med Tartu i Estland, och att jag kunde få delta i det om jag ville. Mot att jag i en vecka tog emot en estnisk jämnårig gymnasieelev i mitt hem, kunde jag få åka en vecka till Tartu och gå i skola där. Så blev det också, och så gick det till när jag fick upp ögonen för Estland och började läsa estniska.

ag kom till Estland för första gången den 11 september 1994. Landet var fritt sedan tre år, och som synes på bilden ovan, befann sig väggklottret i Tallinns gamla stadsdel redan på en rätt frispråkig nivå. Jag hade förstås bekantat mig lite med landets språk, men kunde inte alls tala det. Dock blev jag oförhappandes badad i det när jag denna dag besökte friluftsmuseet Rocca al Mare i Tallinn. På ett kafé i parken köpte jag mig en portion kohupiimakook, en sorts estnisk cheesecake, och gick fram till bordet där en lärare från skolan i Tartu satt, och sade Kas ma tohin siia istuda? vilket var praktiskt taget det enda jag kunde säga på estniska. Själv skulle jag helst ha sett att läraren tolkade frågan som ”Kan jag få sätta mig här?”, men till min förskräckelse tolkade hon den i stället som ”Hejsan, hejsan! Jag kan prata flytande estniska!” och började babbla med mig fort och mycket. Dock kunde jag dra viss fördel av att jag hade blottat mina ringa kunskaper i estniska. Alla jag mötte verkade bli väldigt charmade, och jag togs emot med stor gästvänlighet var jag drog fram.

nder veckan i Tartu hann jag bland annat med att bevista en lektion i ryska och att se My Fair Lady på teater. Rysklärarinnan visste säkert att svenska elever var på besök på skolan, men trodde kanske inte att jag, som var en av dessa elever, faktiskt skulle kunna ryska. När så visade sig vara fallet, blev hon så lycklig, att hon gav mig en sångbok från Estlands tid som sovjetrepublik, Ungdomen stämmer upp i vänskapens sång, och skrev en dedikation i den. Sångboken inleds med Sovjethymnen och sedan den sång som fungerade som Estlands officiella nationalsång under sovjettiden. Dock var det ganska tydligt att intresset för ryska hade svalnat bland eleverna. I locket på träbänken jag satt i, hade någon ristat in texten SITTVÄRK. Jag förstod att det nog var estniska och inte betydde det som det såg ut som i svenska ögon, men tyckte ändå att det var rätt komiskt att det stod så, för jag kan tänka mig att man nog fick sittvärk, eller träsmak som det ju heter, av att sitta en längre stund i träbänken. Jag frågade min estniske bänkgranne vad det betydde, och han skrattade och svarade: Bull shit.

vå dagar senare gick jag på Vanemuine-teatern och såg My Fair Lady i en estnisk uppsättning med Ülle Tinn i rollen som Eliza Doolittle och Aivar Tommingas som Henry Higgins. Jag förstod inte så mycket av vad som sades på scen, men det som hände bland publiken var minst lika intressant och krävde inga specifika språkkunskaper för att kunna förstås. Alla män i publiken hade kostym. Före föreställningens början spelades Estlands nationalsång och alla stod upp. Det var inte att ta miste på att det ansågs som något mycket speciellt att gå på teater. En detalj värd att notera är också att Vanemuine-teatern i Tartu har de skönaste stolar man någonsin kan sitta i. Det var verkligen inte tal om sittvärk där, inte!

en töntige sångaren Lаѕѕе Веrghаgеn lär vara den ende i världen som har slagit en golfboll genom tre länder. Och jag är antagligen den ende i världen som har transporterat en tårta från Tallinn till Öѕtеrѕund. Innan jag for till Estland, hade jag läst en bok som rekommenderade ett besök på kaféet Maiasmokk på Pikk (Långgatan) 16 i Tallinn. Väl där skulle man enligt boken äta en tårta med samma namn som kaféet. Eftersom jag hade ont om tid, bad jag att få en tårtbit att ta med mig. Kassörskan beklagade, och sa att de bara sålde hela tårtor för medtagning. Så, jag köpte en hel maiasmokk och fraktade den över Östersjön. Den 18 september var jag åter på svensk mark, med en estnisk tårta i ena handen. Tio dagar senare sjönk båten jag hade åkt med. 852 människor miste livet.

© Linus Ganman,