ren 2005-2012 bodde jag i Stockholm. Under dessa år anordnades ett par gånger om året en matfestival vid Sergels Torg under benämningen International Market. Här kunde man få sig maträtter som kanske var mer lockande till sitt namn än till hur de egentligen smakade, såsom anrättningar på kött av struts och känguru, och en del föll naturligtvis också för dessa frestelser. Jag själv navigerade mig redan tidigt dock fram till ett tält med polska delikatesser, där jag också blev stamkund. Varje gång International Market kom till Sergels Torg såg jag till att förvissa mig om att även det polska tältet fanns på plats, och för det mesta fanns det ju också det.

olackerna hade säkert mycket gott. En stor del av ytan inne i deras tält upptogs av en stor rund stekhäll med pielmeni, men det är ändå ingenting som en mjölvägrare som jag estimerar. Nej, det som fick mig att återvända gång på gång var en maträtt som kallas bigos. Det kan säkert finnas lika många recept på bigos som det finns polacker, men en fullt acceptabel sådan kan man lätt sno ihop av grovstyckad färsk vitkål, strimlad surkål, tärnat kött, exempelvis av nöt, gris eller lamm, ett par olika sorters slantad rökt korv (gärna enbärskryddad), lite surkålsspad, en skvätt rödvin, rikligt med svartpeppar och en klutt dijonsenap.

gonblicket då jag tog mitt livs första tugga bigos i munnen var magiskt! Ja, det var ju officiellt första gången jag åt något som gick under namnet bigos, men det visade sig samtidigt vara långt ifrån första gången jag åt något sådant. Där jag stod i myllret på Sergels Torg sköljde en kaskad av fina minnen från hela min barndom över mig. Grytan smakade nämligen som mammas egen gryta på extra fin, gammaldags falukorv från Kils slakteri!

å senhösten 2012 flyttade jag från Stockholm till Tallinn, och fick helt andra saker att tänka på än allt som hade uppfyllt mitt medvetande de senaste sju åren. Bakom mig lämnade jag två års fruktlösa försök att hitta ett jobb, ett framtidshopp som hade gått i stå, vänner, bekanta, sedan länge invanda rutiner och, förstås, International Market. Livet i Tallinn bet ganska snabbt tag i mig och gav mig nya förhoppningar, vänner, bekanta och vanor. Stockholm ligger ju dock bara på ett litet havs avstånd, och är ändå en stad som jag under åren i Estland har återvänt till, om så bara för att shoppa lite i. En helg ett par-tre år efter att jag hade flyttat till Tallinn gjorde jag just en sådan här liten tur till Stockholm, egentligen utan konkreta planer på vad jag skulle göra där. Min lilla resa visade sig sammanfalla i tid med International Market på Sergels Torg! På skälvande knän och med irrande blick började jag se mig om efter det polska tältet. Och hittade det. Det visade sig till och med att deras rörelse hade utökats, och att de den här gången inte bara hade ett, utan två tält. När expediten i tältet jag stod framför fick se mig, blev hans ögon lika stora som Rundetaarn, och han sprang in i granntältet för att hämta sin kollega. Sen visade han mig för henne, pekade på mig och sa upphetsat: Look! It’s our regular customer!

den mån Polen eller något som har med Polen att göra spelar någon roll i mitt liv, så är det alltså främst kulinariskt. När jag gick i första ring på gymnasiet fick jag dock tack vare min musiklärare upp ögonen (öronen?) för polsk musik, så jag har förstås fler anledningar än kulinariska att ägna Polen visst intresse. Musiken min lärare presenterade för mig var Henryk Góreckis tredje symfoni, och när jag väl hade fastnat för den, förkovrade jag mig ytterligare i Góreckis körmusik. Hans sångcykel Szeroka woda och många andra av hans verk, såsom Miserere, Amen, Euntes ibant et flebant och Wisło moja, Wisło szara går ibland på högvarv antingen på min musikanläggning eller i min egen, inre jukebox. Jag kan ju inte polska, men eftersom jag kan ryska, som är nära besläktat med polska, känns polska ändå bekant på något sätt, men ändå tillräckligt främmande och fjärran för att kännas spännande mystiskt och exotiskt.

atellitbilden visar ett ställe som jag gärna skulle vilja besöka. På polska heter det här avlånga näset vid Östersjön Mierzeja Wiślana. I svenskspråkiga sammanhang är platsen mest känd under sitt tyska namn Frische Nehrung. 2013 besökte jag det från luften sett liknande stället Kuriska näset i Litauen. Från Kuriska näset tog jag i stort sett bara mycket goda intryck med mig hem, så det vore förstås intressant att jämföra de två ställena. Det mest idealiska för att uppnå total tillfredsställelse i livet torde vara att en vacker dag sitta på Mierzeja Wiślana, lyssna på Henryk Góreckis musik och äta bigos!

ite beroende på hur man väljer att se på saken har jag redan antingen varit i Polen eller inte. Den 12 februari 2018, när jag var på väg till Tel Aviv, och den 25 februari samma år, när jag var på väg hem till Tallinn, mellanlandade jag på Fryderyk Chopin-flygplatsen i Warszawa. Egentligen hade jag ganska gott om tid mellan flygbytena, och rent tidsmässigt skulle jag säkert ha kunnat hinna med en tur in till Warszawa och se mig om, men eftersom målet med min resa var att sjunga i kör i Israel, en begivenhet som kräver organisation med litet utrymme för missöden, valde jag att stanna kvar på flygplatsen. Det fanns ju saker att göra. Till exempel fanns det en flygel som vem som helst kunde sätta sig och spela vid. Där fanns det också gott om restauranger att välja mellan, men tyvärr inte en enda som serverade bigos.

© Linus Ganman,