ag har ett alldeles speciellt förhållande till Ukraina. Allt är tidskriften Kamratpostens förtjänst. Jag fick hem den i brevlådan mellan den 28 november 1984 och den 30 mars 1994, och under den tidsperioden hann det hända mycket både i mitt privatliv och i världen i stort. Det första numret kom när Konstantin Tjernenko var ledare för Sovjetunionen. Den 11 mars 1985, dagen efter att Tjernenko dog, valdes Michail Gorbatjov till generalsekreterare för kommunistpartiet i Sovjetunionen. Det talades då en hel del om Gorbatjovs politik på tv, så till den milda grad att jag blev intresserad av att lära mig ryska. Är man språknörd, så är man, och då är det också genom språkens värld man lär sig att navigera i omvärlden. Kamratposten rapporterade visserligen nyheter om storpolitik, men just om Sovjetunionen stod det inte så mycket när jag började läsa ryska. Nummer 5 från 6 april 1988 rapporterade om upplopp i Sumgait och nummer 8 från 8 juni samma år att Sovjetunionen höll på att dra sig ur Afghanistan. Antagligen tog jag inte så stor notis om de nyheterna.

ummer 9 från 29 maj 1988 smällde dock till med ett reportage som jag tyckte att jag kunde relatera till. Det handlade varken om krig eller kravaller, utan om den 13-åriga ukrainska flickan Lina Kornejeva och hur det var att åka på pionjärläger. Jag tyckte att hon och hennes pionjärkompisar såg så glada ut i sina uniformer. Och så drogs mina ögon mot hörnet av högra sidan i reportaget, där tidningen ställde frågan Vill du ha en kosack som brevvän?

et kanske inte var bara en tillfällighet att reportaget från pionjärlägret publicerades just då. Det märktes nog redan då att det i Sovjetunionen höll på att hända saker som öppnade för mer rapportering om vanliga människors vardag här. Sedan började det dugga ganska tätt mellan nyheterna därifrån, så även i Kamratposten:

16 november 1988 — Vadå ”glasnost”? - Två ord på ryska har gett Michail Gorbatjov både berömmelse och popularitet. Det ena är glasnost, det andra är perestrojka. Men vad betyder egentligen orden?

22 februari 1989 — Äntligen får Sami hälsa på släkten - Sami Lill och hans familj bor i Ängelholm i Skåne. De har gjort en resa som inte hade varit lika självklar för en tid sedan. De har hälsat på släkt och vänner i Estland på andra sidan Östersjön.

26 april 1989 — Han vann annorlunda val i Sovjet - Det har varit val i Sovjet. Valet har gällt representanter till högsta Sovjet, motsvarigheter till vår egen riksdag. [...] En av vinnarna i valet är den tidigare partichefen i Moskva, Boris Jeltsin.

28 juni 1989 — Ungern river stängslet - Ungern har börjat riva ner det höga elektriska taggtrådsstängslet som går längs hela gränsen mot grannlandet Österrike.

20 september 1989 — Balternas protest: En mänsklig kedja för frihet - Precis klockan sju i solnedgången [23 augusti] fattade ett oräkneligt antal människor varandras händer. Mellan en och två miljoner balter bildade kedja hand i hand. Den levande kedjan nådde genom alla de tre baltiska staterna - en sträcka på 60 mil. Det var en fredlig demonstration för frihet och självstyre.

11 oktober 1989 — Östtyskar flyr till väst - Tusentals östtyskar har flytt till Västtyskland under de senaste veckorna. De som flyr är oftast unga och yrkesutbildade. De tas emot med öppna armar av Västtyskland.

13 december 1989 — Muren mellan öst och väst är öppnad - Nu jublar folket i Östtyskland. Äntligen får de fritt resa ur sitt land. Östtyskland har fått en ny regering som vill införa mer demokrati.

27 december 1989 — Nu förvandlas Östeuropa - Det har hänt mycket i Östeuropa sista tiden. Sovjet släpper greppet. Gränser öppnas. Berlinmuren som skilt öst från väst faller. Människor från öst får för första gången på 28 år fritt besöka väst. En större frihet väntar?

21 februari 1990 — Öppenheten i Sovjet skapar problem - Michail Gorbatjov har problem att hålla ordning i Sovjet. Folkgrupperna i Azerbajdzjan och Armenien slåss mot varandra. I Estland, Lettland och Litauen ställs krav på större frihet. Många talar om att detta kan vara slutet för Gorbatjov.

25 april 1990 — Sovjet vill inte släppa Litauen - Sverige kan få tre nya grannländer - Estland, Lettand och Litauen. Alla kämpar för att slå sig fria från Sovjetunionen.

16 maj 1990 — Ett enat Tyskland skrämmer många - Snart blir Öst- och Västtyskland ett enda jätteland. Många tycker det är bra att alla tyskar får leva i fred och frihet. Andra är rädda för det nya, mäktiga Stortyskland.

18 juli 1990 — Ska Sovjetunionen falla sönder? - Hur länge ska Sovjetunionen hålla ihop? I allt fler republiker i landet vill folket själv bestämma över sitt område. Nu är många rädda för att det ska bli krig i Sovjet.

31 oktober 1990 — Gamla fiender återförenade - Världen har fått ett land mindre. Öst- och Västtyskland har slagits ihop och blivit bara Tyskland. Miljoner människor över hela världen har firat händelsen. Men många tyskar är oroliga inför framtiden. Mycket kommer att förändras för vanligt folk.

12 december 1990 - Religionsfrihet har införts i Sovjet. För första gången sedan revolutionen 1917 hålls nu gudstjänster i den berömda Vasilijkatedralen vid Röda Torget i Moskva.

12 december 1990 - För några hundra år sedan tillhörde Estland Sverige. Nu vill ett litet politiskt parti i Estland att Carl Philip ska bli landets kung.

ag vet inte när jag skrev till en av de där skolorna i Zaporozje i Ukraina för att få brevväxla med en kosack. Men en dag fick jag brev av Irina Fomina, en 13-årig flicka i Zaporozje, och hennes brev var poststämplat den 4 mars 1991. Den 24 augusti samma år utropade Ukraina sin självständighet, den 1 december erkändes självständighetsförklaringen och den 26 december upplöstes Sovjetunionen. Jag och Irina fortsatte att brevväxla i ett par år. Ibland gick det bara någon vecka mellan breven. Geografiskt var vi så långt från varandra, men jag föreställde mig att vi ändå känslomässigt stod varandra mycket nära, åtminstone med tanke på all tid vi lade ned på vår brevväxling. Och det var mycket givande att ha någon att dela sina tankar med.

edan ryckte vuxenlivet tag i mig, och naturligtvis även i Irina långt där borta i Zaporozje. Vår brevväxling tog slut. Och så började åren att gå. Mina föräldrar skilde sig. Jag började gymasiet. Jag gick på högskola ett par år. Sedan flyttade jag till Norge och bodde där i drygt ett år. Och sedan kom jag tillbaka till Sverige igen och påbörjade en lång karriär som mediebevakare, som i skrivande stund ännu inte har tagit slut. Åren 2002 till 2005 jobbade jag dock extra som lärare i ryska, och för att visa mina elever prov på hur handskriven ryska ser ut, tog jag fram Irinas gamla brev. Och så tänkte jag väl att jag borde kunna få tag på henne. Nu fanns ju internet och allt! Mycket riktigt: På internet hittade jag en telefonkatalog över Zaporozje, och på Irinas gamla adress fanns det en person med samma efternamn som hon, men med förnamnsinitialerna N N.

n gammal kvinna svarade på numret. Det visade sig vara Irinas mor. Och Irina bodde också kvar på samma adress, men mamman hade skickat ut henne och hennes lille son när det ringde för att höra bättre. När kvinnan förstått att det ändå var Irina jag ville prata med, ropade hon in henne igen och gav henne luren. Irina förstod genast vem som åsyftades när jag presenterade mig som Linus från Sverige, men hon trodde att det var någon som drev med henne. Hon hade ju berättat om sin brevväxling för några väninnor, och tänkte att det kanske var någon av dem som hade lejt en man att låtsas vara jag. Jag fick ta henne på hennes ord. Hon tyckte att jag pratade en så fläckfri ryska, att det inte gick att tro att jag var svensk! Den 18 januari 2003 fick jag brev från henne igen efter alla år. Jag kände genast igen handstilen. Vi började brevväxla igen. Irina hade blivit mor. Och under den andra omgången av vår brevväxling hann hon även med att skilja sig från sin man. Och sedan ryckte verkligheten tag i oss båda igen. Kanske mest för Irina, med tanke på allt som medierna rapporterade om från Ukraina, och särskilt östra Ukraina, där Zaporozje råkar ligga.

å kom den åttonde mars 2018. Min gamla körkamrat Triin hörde av sig i chatten på Facebook. Hon var bekymrad, för det var lite spänt läge i föräldrahemmet i Jõgeva, och hon övervägde starkt att flytta till Tallinn för att få lite lugn och ro. Men det var ju det där med att hitta någonstans att bo, dit hon också kunde ta med sig sin hund. Det var struligt på jobbet också. Och hon hade migrän. Helst ville hon bara ta en sista minuten-resa till Georgien och skita i allt ett tag. Jag svarade att jag själv gärna skulle åka till Georgien på stört om jag hade någon att åka med. Triin berättade då att hon hade varit i Tbilisi sju år tidigare och arbetat på ett barnhem där, och att hon sedan dess bara längtade tillbaka hela tiden. Så vi bokade biljetter på stört, och redan efter fem dagar skulle vi påbörja vår resa. För att hålla kostnaderna nere något, skulle vi först ta buss till Riga och sedan flyga därifrån till Tbilisi via Kiev. Bam! Då borde jag kunna ta kontakt med Irina, tänkte jag. Ukraina är jag ju inte i varje dag, precis.

är jag och Irina återupptog vår brevväxling 2003, skickade hon mig sitt mobilnummer. Jag letade rätt på det, och se, det gällde fortfarande. Irina svarade genast på mina meddelanden. Jag fick tag på henne precis dagen innan jag och Triin skulle påbörja vår resa till Tbilisi. Och hade hon nu inte bara haft en liten son till, skulle hon kanske ha kunnat komma och möta oss på flygplatsen i Kiev. Så blev det dock inte. Men det var en riktig lättnad att få veta att Irina var vid liv!

ag har alltså allra som kortast varit i Ukrainas huvudstad Kiev, men utan att träffa den person som en gång gjorde att Ukraina fick en förankrad plats i mitt medvetande. Den 14 mars 2018 landade jag på flygplatsen Boryspil i Kiev med slutdestination Tbilisi i Georgien. Jag och min reskamrat Triin hade egentligen gott om tid, och med lite bättre planering skulle vi säkert ha kunnat göra en sväng in till Kiev också. Vi kom i alla fall såpass långt att vi satte oss på en buss in til stan, men insåg att det kanske skulle bli svårt att hitta ut till flygplatsen igen i tid, så när vi hade tänkt oss för ett varv till, hoppade vi ut ur bussen och gick tillbaka in i flygplatsbyggnaden igen. Vi hade ju ingen karta. Och folk verkade inte så hjälpsamma eller talföra heller. De enda som verkade riktigt pigga på att etablera någon som helst kontakt med oss var de män inne på flygplatsen som utgav sig för att vara taxichaufförer. Jag fick själv samma känsla inombords av dem som jag får av Multiple Miggs i När lammen tystnar.

et låter förstås som att jag tokdissar Ukraina och Kiev nu. Naturligtvis var det tråkigt att jag inte fick möjlighet att träffa Irina. Men vi kunde i alla fall äta på flygplatsen, och maten var god. Till lunch åt Triin pelmener och jag åt borsjtj och kievkotletter. Strax före avfärd till Tbilisi fick jag också i mig en grekisk sallad.

© Linus Ganman,