in bror är väldigt bra på engelska, min pappa har ett känsligt språköra som gör att han kan imitera vilket språk som helst och få det att låta äkta och min mamma har läst franska, tyska, italienska och turkiska. (Åtminstone de tre första språken klarar hon galant efter ett par glas vin.) Kort sagt kan man säga, att utländska språk aldrig var något konstigt eller främmande i mitt barndomshem. I alla fall inte innan Michail Gorbatjov trädde till makten. När han lanserade sin glasnost och sin perestrojka, började ryska höras allt oftare på svensk tv. Ingen i min familj hade minsta kunskap i ryska, och det gjorde mig frustrerad. Därför började jag studera ryska på egen hand. Jag tog inte mina studier på så stort allvar, men kunde ändå efter fyra års pluggande ståta med betyg i ryska när jag gick ur åttonde klass, eftersom jag den våren lyckades tentera av gymnasiets kurs.

ag satte länge en heder i att aldrig ha varit i Ryssland. Många jag träffade före min första rysslandsresa slogs med häpnad av att jag kunde så bra ryska trots detta, och det var ett så gott betyg att jag gärna ville njuta av det länge. När jag hade jobbat som lärare i ryska ett tag, blev frestelsen att åka dock alldeles för stor. Jag följde med en av mina elever, Frasse kallad, till St Petersburg. Hon hade varit där förr, och kunde inte få nog. Färden gick med buss från Öѕtеrѕund, och jag tror att jag var den ende ombord som kunde ryska.

år bussgrupp åt gemensam middag på hotellet den första kvällen i St Petersburg. Här råkade vi ut för en kulturkrock. Levande musik spelades i restaurangen, och de flesta svenskar applåderade efter varje låt. Musikerna tycktes uppskatta det föga. En annan viktig kulturell skillnad mellan Sverige och Ryssland 2004 var att det i Ryssland röktes överallt. En av mina reskamrater hade astmatiska besvär, tvingades uppsöka läkare och åkte på en räkning på fyra tusen kronor. Dock vägrade läkaren att skriva ett kvitto på behandlingen. Här kopplades jag in för att övertyga läkaren om vikten av att ge min reskamrat ett kvitto på kostnaderna för behandlingen. Roligare har jag haft det på semestern.

e jag undervisade i ryska hade vitt skilda intressen och vitt skilda syften med sina studier. Jag brukade be dem att fundera över hur de skulle vilja presentera sig själva. Många tyckte att uppgiften var svår. Det är klart att det kan vara svårt att tänka sig hur man skulle bete sig i Ryssland, när man i själva verket sitter i en skolbänk i Sverige. Men på min första resa till Ryssland, hade jag ju faktiskt med mig min elev Frasse, och hon visade tydligt hur hon ville presentera sig. En dag hamnade vi på ett kafé, eller snarare en kombination av kafé och spritbutik. Det var tillåtet att i butiken konsumera de varor man hade köpt där, oavsett om det rörde sig om bakelser eller sprit. Vid bordet intill Frasses och mitt bord satt ett sällskap grabbar. Jag började prata med dem, och de berättade att de var ute och firade ett födelsedagsbarn. På deras bord stod det fullt av shotglas med vodka i. Vem som helst fick ta så många den önskade. Frasse grävde i sin ficka efter sin lilla dosa. Presentationsfrasen hade hon redan klar: Skaru ha en snus? Ingen av grabbarna hade sett snus förut, men en av dem vågade prova en portionspåse. En liten stund.

re år senare åkte jag till Ryssland igen, men i sällskap av en kör. Vi skulle ge tre konserter i St Petersburg, och jag skulle agera konferencier. Den här gången flög jag från Stockholm, och på vägen bläddrade jag i det färgglada, ryskspråkiga magasin som jag hittade i stolsfickan framför mig. Kanske startade Frasse en trend när hon och jag var i Ryssland. På en av sidorna i magasinet gjordes det reklam för snus, under parollen Tobak utan rök.

© Linus Ganman,