är jag gick andra året på gymnasiet, hade jag en klasskompis, Еlіn, som var tillsammans med en kille i Belgien. De hade stämt träff i Paris, men Еlіn fick inte åka dit ensam för sina föräldrar. Så kom det sig att jag firade nyåret 1995 i Paris, för Еlіn frågade om jag ville följa med henne. Hon och hennes belgiske kille skulle nämligen åka på Europamöte med Taizébröderna. Taizé är en liten ort i Frankrike, där schweizaren Roger Schutz 1949 grundade en ekumenisk kommunitet. Taizébröderna kallar till stormöte i en europeisk stad vid varje nyår, och dessa möten med samtal och sång lockar hundratusentals unga besökare till sig varje gång.

en 28 december 1994 vaknade jag efter några timmars halvslummer av att vår busschaufför sa att vi nu var framme i Paris. När jag omtöcknad slog upp ögonen, tornade Triumfbågen upp sig för min syn. Bussen stannade strax till för att vi skulle få ta oss en bensträckare. Klockan var säkert inte ens fem på morgonen. När jag steg ur bussen, passerade mig en gatsopare i orange overall och med sot i hela ansiktet. Han sjöng glatt, och verkade tycka att hans yrke var väldens roligaste. Det var regnigt vårväder med knoppar på träden. Vi fick bo inkvarterade hos en äldre dam i förorten Champigny-sur-Marne, men Taizébrödernas dagliga möten hölls vid Porte de Versailles närmare Paris centrum, varför vi fick åka en hel del med tunnelbanan. När några hundra tusen tillresta ska åka tillsammans med de parisbor tunnelbanan i vanliga fall är optimerad för, blir det lätt kaos. En gång fick vi vänta på 15 tåg innan vi kunde klämma in oss i ett. Och överallt på perrongerna i tunnelbanan stod det trafikvakter och ropade Reculez! Reculez! för att vi skulle backa från spåret och inte skada oss. Det var sannerligen inte lätt att backa mot den tjocka vägg av folk man själv var en liten del av!

en 9 juli 1995 kom jag med tåg till Strasbourg för att delta i en kurs i Civildepartementets regi. Staden tillhörde då Frankrike, men har under sin historia bollats mellan Frankrike och Tyskland, och det märks. Byggnadsstilen på många hus är sådan som främst väcker associationer till Tyskland, och staden är också en av få franska städer vars invånare kan ståta med stor ölkunnighet. Här hamnade jag en kväll på restaurangen Flams, som serverade den alsacianska specialiteten tarte flambée. Min kursledare Mark hade lovat att vi aldrig hade smakat något liknande förut. Visst var det gott, men nog hade jag ätit det förut, allt. De flamberade tårtornas botten utgjordes av en sorts bröd som exakt påminde om hårt tunnbröd, vilket är en ganska trivial brödsort där jag växte upp.

ag hoppas att jag snart återser Frankrike. Strax intill Taizé, där jag var 1997, ligger byn Ameugny, som verkade vara mycket vacker vid första anblicken. Jag skulle gärna åka till den trakten igen och se mig omkring. Som den vurmare för tecknade serier jag är, tycker jag också att det vore trevligt att åka till Frankrike och köpa några väskor med franskspråkiga sereriealbum. Hittills har jag kommit hem med ganska tunga väskor från Frankrike, och får jag som jag vill, lär jag göra det igen.

© Linus Ganman,