Egypten
 

Belgien
Cypern
Danmark
Egypten
England
Estland
Finland
Frankrike
Italien
Lettland
Litauen
Luxemburg
Nederländerna
Norge
Ryssland
Spanien
Sverige
Tjeckien
Turkiet
Tyskland

Startsida
 
Papyrus

A

v alla länder jag besökt, är Egypten det land som i mina föreställningar framstod som mest exotiskt. Jag reste dit från Cypern. En receptionist på mitt hotell avrådde mig från att åka dit, men jag stod på mig. Färden utgick med båt från Limassol den 6 december 1999. Nästa morgon skulle vi vakna i Port Said i Egypten. På båten åt jag fyrarättersmiddag. Personalen hade röda kavajer. Det var ganska trångt i matsalen, men ändå elegant inrett. Efter middagen slog vi oss ned på utedäck. Solnedgången över Medelhavet var dimhöljd och vacker. Betjänter stod vid våra stolar på uteplatsen och väntade på att få ta upp beställningar närhelst vi önskade någonting. Någon hade före resan sagt att båten vi skulle resa med inte var någon love boat, men jag tror inte jag håller med om det. Jag kände mig väl omhändertagen.

D

et första jag fick syn på när jag kom ut i morgonljuset i Port Said, var en egyptier på land. Ilandstigningen hade ännu inte påbörjats, men egyptiern gjorde ändå redan klart vad han hade att bjuda på. Han hade en keffiyeh på huvudet, runda solglasögon, fullt med gluggar mellan tänderna och en till perfektion inövad söderkisdialekt: Fina grejer! Fina grejer! Jag fick aldrig se hans fina grejor, för vårt sällskap slussades raskt in i en poliseskorterad buss, som skulle ta oss till Gizeh. Vitsen om att norrmännen har med sig sandpapper i öknen för att använda det som karta är nog inte helt orealistisk. Ett mindre varierat landskap än det som avtecknar sig längs vägen mellan Port Said och Gizeh får man leta efter.

Gizeh

V

i fick tjugo minuter på oss att se pyramiderna i Gizeh. Det mest anslående med utsikten från Gizeh var att den inte var så värst ödslig som klassiska skildringar av öknen gärna vill få en att tro. Från Gizeh stirrar man nämligen rakt in i den av autostrador och höga hus sammankokade betonggröt, som bär namnet Kairo. Och femton minuters gångväg från pyramiderna i Gizeh ligger ett Ріzzа Нut. Längs hela vägen från bussparkeringen till själva pyramiderna var det dessutom proppfullt med försäljare, som prompt skulle lassa på en kartuscher, papyrusbitar, mattor, kläder, huvudbonader, vykort, vattenpipor och tavlor. Min illusion om det exotiska Egypten brast, och jag förstod med ens vad receptionisten på mitt hotell i Ayia Napa på Cypern hade menat med sin avrådan. Egypten var precis lika kommersiellt och därigenom lika exotiskt som Täby Centrum. Men mötet med pyramiderna var ändå speciellt. När vi steg ur vår buss såg vi myror krypa på marken kring pyramiderna. När vi kom närmare, såg vi att myrorna var människor, och förstod då hur stort varje enskilt stenblock är.

Biljetter

S

törre delen av dagen i Kairo tillbragte vi på Egyptiska Museet, ständigt övervakade av vakter. Jag tittade ut genom bussfönstret på vägen mellan Gizeh och museet inne i Kairo, och tänkte att jag nog vill åka tillbaka till Kairo nån dag. I en så stor stad måste det finnas massor att se. Den här gången hann jag inte med stort mer än Tutankhamuns begravningsmask och botten på en Coca-Cola-flaska med arabisk skrift på etiketten.

Coca-Cola

M

iddagen på båten tillbaka till Cypern var minst lika flådig som middagen på resan söderut föregående natt, men bjöd på en smått komisk detalj. Kockarna på båten verkade ganska fantasifulla. Jag minns inte allt som stod på menyn nu, men åtminstone vet jag att det fanns vodkamarinerad pasta på den. Allt smakade mycket bra och var tjusigt upplagt. Personalen var lika propert klädd som på vägen till Egypten, och hanterade den icke helt blygsamma sjögången i kombination med de trånga utrymmena mellan borden alldeles galant. Allt gav ett trevligt, förstklassigt intryck. Jag såg med stor förväntan fram emot desserten, som bar namnet Fruits of the season. Vackert uppskuren frukt inramad av solfjädersvikta servetter och krossad is? Nä. På en liten assiett guppade, tillsammans med en fruktkniv, en oskalad banan och ett dito äpple.

© Linus Ganman,