är jag gick i ettan på gymnasiet kom den georgiska manskören Tbilisi under ledning av Robert Gogolasjvili till Östersund, där jag bodde då. Georgien var nog mentalt långt borta för de flesta i Östersund, men körens konsert drog ändå till sig stort intresse. Jag hade det stora nöjet att få se och höra kören på en lunchrast på min egen gymnasieskola, och när jag kom hem från skolan den där dagen, sa jag till min mor, att vi helt enkelt bara måste gå och lyssna på kören igen. Jag hade nämligen fått veta att de också skulle sjunga på kvällen i Gamla kyrkan. Nu minns jag inte hur det gick för oss, om vi lyckades knöka oss in i kyrkan den där kvällen eller om vi helt enkelt blev tvungna att vända i dörren och vänta till dagen efter, men jag minns att kön till kyrkan ringlade sig lång, och att den präst som var där för att styra upp allting kom ut på trappen och meddelade att publiktrycket fått kören att på stående hand och fot besluta sig för att sätta in en extrakonsert följande kväll. Jag och min mor kom i alla fall i väg på en av dessa två kvällskonserter, och var överens om att kören var helt enastående.

eorgien gränsar geografiskt till Armenien, Azerbajdzjan, Ryssland och Turkiet, men mentalt även till Estland, där jag bor nu. När Estland var ockuperat av Sovjetunionen. var Georgien ett av de länder som de som bodde i Estland kunde resa till någorlunda problemfritt. Jag kan väl tänka mig att Georgien för den tidens estländare var vad Mallorca eller Kanarieöarna är för många svenskar, alltså ett ställe där man söker avkoppling under meteorologiska förhållanden som är lite behagligare än de hemmavid. Nu är visserligen Sovjetunionen upplöst, och ingen i Moskva lär kunna göra något åt om en och annan est numera kanske hellre åker till Mallorca eller Kanarieöarna, men de emotionella banden mellan Estland och Georgien tycks ändå inte ha svalnat av med tiden. I Tallinn finns det flera riktigt bra georgiska restauranger, något som jag inte tror att mitt födelseland Sveriges huvudstad kan ståta med, och många av mina vänner och bekanta i Estland har också åkt till Georgien på semester som om det vore ett lika självklart val som det är för någon i Sverige att åka till Mallorca eller Kanarieöarna. Många av dem jag talat med av dem som har rest dit har också haft mycket gott att säga om landet. Länge inskränkte sig mina kunskaper om landet till hur viss manskörsmusik därifrån kan låta och hur viss mat från det georgiska köket kunde smaka, men denna vetskap i kombination med intrycken jag fick av vad jag fick höra av dem som varit där gjorde ändå att jag började nära en önskan om att någon gång själv resa dit.

å kom den åttonde mars 2018. Min gamla körkamrat Triin hörde av sig i chatten på Facebook. Hon var bekymrad, för det var lite spänt läge i föräldrahemmet i Jõgeva, och hon övervägde starkt att flytta till Tallinn för att få lite lugn och ro. Men det var ju det där med att hitta någonstans att bo, dit hon också kunde ta med sig sin hund. Det var struligt på jobbet också. Och hon hade migrän. Helst ville hon bara ta en sista minuten-resa till Georgien och skita i allt ett tag. Jag svarade att jag själv gärna skulle åka till Georgien på stört om jag hade någon att åka med. Triin berättade då att hon hade varit i Tbilisi sju år tidigare och arbetat på ett barnhem där, och att hon sedan dess bara längtade tillbaka hela tiden. Så vi bokade biljetter på stört, och fem dagar senare påbörjade vi vår resa. För att hålla kostnaderna nere något, tog vi först buss till Riga och flög sedan därifrån via Kiev till Tbilisi. Till Tbilisi kom vi mitt i natten, och lyckades hitta ett hostel med nattöppen reception i närheten av Pusjkin-torget. På bussen från flygplatsen in till centrum fick vi se fyra väktare slänga ett fyllo utan biljett av bussen. Triin log överseende åt det hela som om hon lite ironiskt ville säga: ”Ja, men välkommen till Georgien, då!”. Hostelet hade en gårdskarl med rötter i Belgien och med flera år i Norge i bagaget. Med honom pratade jag förstås norska, och han var mycket gästvänlig.

är vi hade sovit den strapatsrika natten ur kroppen, begav jag och Triin oss på torsdagen upp på berget Mtatsminda med matsäck bestående av fylld äggplanta och kycklingsallad. Man kan åka linbana hela vägen upp till toppen, men förvirrade av trötthet som vi var, steg vi av på halva vägen, där linbanan gör ett stopp. I tron att det kanske inte var så lång väg kvar till toppen, började vi gå den sista biten dit uppför trapporna, och vi gav oss inte förrän vi hade nått vårt mål. Nedanför oss bredde Tbilisi ut sig i dis, och våra ögon fastnade särskilt för det nybyggda luftrörsformade konserthuset och Justitieministeriet, som ser ut som ett svampbestånd. Triin pekade också ut Treenighetskyrkan, som hon själv hade varit in i sju år tidigare. Uppe på Mtatsminda finns det ett teletorn, ett äventyrsland som heter Jurassic Park och ett planetarium, men vi gick inte in i något av dem. När vi hade kommit ned från Mtatsminda, stannade Triin till på ett ställle som sålde tjurtjchela. Om jag hade gått förbi där utan min beresta följeslagare, skulle jag ha trott att det var stearinljus, men Triin visste förstås bättre, och köpte med sig ett knippe av godiset. Höljet är gjort av fruktmassa och inuti är det nötter. Godare än stearinljus, helt klart!

öljande dag tog Triin med mig till Mtscheta. Utan henne skulle jag nog inte ha sluppit så billigt undan. Vi tog tunnelbana till Didube, och därifrån kunde vi ta en marsjrutka, en av de trängsta minibussar jag någonsin suttit i, vidare till Mtscheta. På torget i Didube kryllade det av taxichaufförer som ville försöka få oss att åka med dem, och ingen av dem ville tala om varifrån marsjrutkan gick, men vi stod på oss, och det lönade sig. I stort sett hela Mtscheta ser med sina stenlagda gator och stenhus ut som något sorts dataspel, och när vi var där, var det säsong för glass med rödvinssmak. För tolv lari fick vi sedan en taxichaufför att köra oss till klostret i Jvari. Jag hade gärna lättat på livets börda där, men en sak jag ännu inte har lyckats lära mig är hur man med hedern i behåll gör ifrån sig på en huktoalett. När vi kom tillbaka till Tbilisi gick vi för att leta upp barnhemmet där Triin hade jobbat sju år tidigare. På vägen hittade vi på Nutsubidzegatan restuarangen Tqupi & Twins, som förestods av två kvinnor som var mycket lika. Eftersom tqupi är det georgiska ordet för tvilling, kan man väl anta att kvinnorna också var tvillingar. God mat hade de!

nder lördagen blev jag och Triin guidade av Melita, som Triin lärt känna sju år tidigare. Melita tog oss med upp till fästningen Narikala, där vi tittade på den gigantiska statyn Kartlis Deda på nära håll och gick runt en naturstig i närheten. Mycket vackert, men absolut ingenting för höjdrädda! Mycket i Tbilisi, och i Georgien i stort antar jag, handlar dock om att ta sig upp på höga höjder och titta ned över vida nejder. Min stackars mor, som inte ens kan åka i glashissen i Viru köpcentrum i Tallinn utan att benen hennes blir som gelé, skulle nog inte våga röra sig många meter i Georgien! Ett ställe hon absolut skulle undvika är det uppe på Narikala där man kan åka linbana en åt gången enbart hängande i en säck med hål för benen. Hipsterkvarteret med hostelet Fabrika skulle hon dock nog säkert tycka om. Kommer jag till Tbilisi igen någon gång, ska jag försöka se till att kunna övernatta där!

åndagen den 19 mars åkte vi upp i bergen med Tsalka som resans yttersta mål. Här ska det en gång i tiden ha bott en ganska stor grekiskspråkig minoritet, men byn mötte oss nu med massor av hus som bara hade lämnats tomma. På den lokala tavernan där vi stannade för lunch pratades det i alla fall grekiska. Vi hamnade vid bordet bredvid ett stort sällskap som var ute på familjemiddag i finkläder. Och så hade stället huktoalett, förstås. Jag lät mig fotograferas vid ett stup efter vägen. Ett enda steg åt fel håll hade inneburit ett steg mot blanka döden.

å kvällen, när vi kom tillbaka till Tbilisi, gick vi till ett av svavelbaden i baddistriktet Abanotubani. Vi valde ett med lite lägre priser. Det kanske var dumt. Väl inne i omklädningsrummet gick det upp för mig att allt man behövde för att få ut något av besöket, såsom handduk och tvål, kostade extra, men några extra kontanter hade jag inte tänkt på att ta med mig. Stället överlag gav inte heller det bästa av intryck. Alldeles innanför dörren till omklädningsrummet satt alla i personalen och rökte och spelade poker om inträdespengarna.

ag har inte så mycket mer att säga, annat än att jag gärna besöker Georgien igen. Jag har ännu inte fått se Svarta havet, och jag antar att det är något helt annat än Tbilisis myller. Som en sann vän av yoghurt som är så sur att tungan krullar sig blev jag förstås mycket förtjust i den matsoni jag hittade i mejeridiskarna. Och jag måste ju tillbaka till Tbilisi igen bara för att se om det hade lönat sig bättre att gå till någon annan badinrättning i Abanotubani i stället.

© Linus Ganman,