ommaren 1990 for jag till London med pappa. Det är enda gången ute på resande fot som jag har blivit obehagligt sjuk. Det gällde att ständigt veta var närmaste toalett låg, och det är sannerligen inte lätt om man traskar gata upp och ned i en stad där man aldrig förr varit. Varje kväll när vi kom hem till vårt lilla hotell på Edgware Road, alldeles i närheten av Paddington Station, tog jag ett bad. Vattnet var genomskinligt när jag steg i badet, men svart när jag klev ur det. På hela veckan syntes solen klart en enda dag, annars syntes den knappt alls. Jag svor att aldrig någonsin återvända till England igen.

en 24 juni 2002 bröt jag mitt löfte. Mitt körsjungande förde mig då till Cambridge, där gosskörstraditionen är stark. Följande dag åkte jag och mitt sällskap en tur till den magnifika katedralen i Ely, och varje dag under en veckas tid gick vi på evensong i King’s och St. John’s Chapel. Nästan bäst med allt var frukostarna vi fick på Sidney Sussex College, där vi bodde inkvarterade. En sådan frukost går annars ute på stan under namnet Full Monty och består av vita bönor, varma champinjoner, stekt tomat, flottdrypande bröd, rostat bröd, leverkorv, té, ägg och bacon. Cambridge har också begåvats med två alldeles utmärkta turkiska restauranger. Här lärde jag mig på allvar uppskatta arnavut ciğeri - stekt lammlever med lök. Tro vad ni vill om den mat man får i England, men jag var mycket nöjd.

måningom hamnade min vän Lisa i Hove nära Brighton. Jag besökte henne där i september 2003. Första kvällen gick jag på en indonesisk restaurang. Sällskapet vid bordet intill pratade turkiska, så jag dristade mig till att fråga dem om de visste om några turkiska restauranger i Hove eller Brighton. De turkiska restaurangerna i Cambridge hade gjort ett djupt intryck. Dock trodde ingen vid bordet att Brighton hade sådana restauranger. Under veckan i England gjorde jag en dagstur till en annan vän i Stockton-on-Tees nära den skotska gränsen. Man måste byta tåg några gånger på vägen, och jag missade några av dem, men stationspersonalen var alltid hjälpsam, så jag kom tillbaka till Hove som jag skulle. Byggnadsstilen verkar rätt homogen i hela England. Både i Hove och i Stockton-on-Tees är det idel dragiga hus med handfat utan blandare. En dag promenerade jag och Lisa från Brighton till Rottingdean och Kipling Gardens. Där mötte oss överraskande nog en helt annan byggnadsstil. Jag tyckte att samhället påminde om Norge. Kipling Gardens är helt klart sevärda.

 juni 2004 blev det dags för ännu en resa till Cambridge. Som extrainkallad tenor följde jag med kyrkomusikerna i Härnösands stift på en utbildningsvecka. På programmet stod bland annat att framföra Gabriel Faurés Requiem i Royal Albert Hall i London. Äntligen fick jag äta god turkisk mat igen! Samma dag som vi skulle ge konsert i Royal Albert Hall, var vi på högmässa i Westminster Abbey. Kyrkan var proppfull med folk. Det kändes allvarsmättat att fira mässan på ett ställe som detta, men stämningen blev genast mycket hög, när prästen i sin predikan plötsligt drog en vits:

ad prästens predikan handlade om i övrigt minns jag inte. Dock vet jag att jag stannade i Cambridge en vecka extra, efter att alla kyrkomusiker hade åkt hem. Min vän Lisa bodde fortfarande i trakten av Brighton, och kom upp och knoppade på det rum jag var inkvarterad i. Vi paddlade, eller puntade, som man tydligen säger, i floden Cam. Det var vackert att se staden från floden! I övrigt tog vi dagarna som de kom. En dag hittade vi på en lyktstolpe en uppklistrad notis om att pjäsen Othello skulle uppföras på Emmanuel College, så den gick vi och såg. Vi hittade också en rullande kafévagn, där det fanns en iskaffedrink som vi fördrack oss på. I det stora hela är jag glad över att jag har brutit det löfte jag avgav 1990. Jag återvänder gärna till England igen, inte minst för den goda turkiska matens skull.

© Linus Ganman,