ag kan ärligt säga att Israel aldrig har varit ett land som jag har drömt om att åka till. När jag nu väl har varit där, kan jag dock inte sticka under stol med att jag gärna skulle åka tillbaka dit. Anledningen till att jag över huvud taget hamnade där var att jag vårterminen 2018 sjöng i kören Voces Musicales, som skulle dit på turné. Jag har sjungit i kör i i stort sett obruten följd sedan 1995, mest av friskvårdsskäl (alltså inte primärt av lojalitet gentemot exempelvis någon särskild kyrka eller musikgenre), och på så vis hamnat på ställen och i situationer jag annars nog aldrig skulle ha fått se, så att det var just körsång som såg till att jag också har fått se Israel är nog inte så konstigt.

lygplatsen i Tel Aviv är mycket vacker, och det som slår emot en när man kommer in där är en doft som genast får en att förstå att man är långt hemifrån, förutsatt att man som jag är en skandinav bosatt i Baltikum. Jag kom dit måndagen den 12 februari i lätt regn och 16 graders värme, kände den doft av olivtvål som hela flygplatsen tycktes insvept i och kände med ens att jag hade en mycket angenäm vistelse framför mig. Redan första morgonen gjorde jag en mycket trevlig bekantskap i maträtten shakshuka. Som en sann vän av yoghurt som är så sur att nackhåren reser sig sig blev jag förstås också mycket förtjust i den yoghurt jag hittade på hostelets frukostbuffé. (Detta är viktigare att understryka än många kanske tror. Jag bor i Estland, där utbudet av naturell yoghurt skulle må bra av att breddas något, så varje gång jag hittar en yoghurt som överträffar den menlösa estniska i smak, måste jag förstås påpeka det särskilt.)

ag hade en gång en fransklärare, som presenterade boken Lille prinsen av Antoine de Saint-Exupéry för mig. Han var i sig en av de bästa lärare jag någonsin haft, så jag är benägen att se hans gest som särskilt minnesvärd, eftersom den får mig att tänka på hans lärargärning i stort. När jag 2012 flyttade till Estland fick jag en arbetskamrat, som visade sig samla på utgåvor av just Lille prinsen, och jag antar att hon väl har som något slags mål att få tag på ett exemplar på så många språk som möjligt. Innan jag for till Israel frågade jag henne om hon hade boken på hebreiska, men eftersom hon inte hade det, erbjöd jag mig att hålla ögonen öppna efter den. En dag tog jag mig därför för att göra en sökning på internet efter bokhandlar. Den första länken i den lista som söksträngen tel aviv bookstore genererade gick till en bokhandel med namnet The Little Prince! Eftersom det verkade lite långt att gå och bokhandeln på internet hade fått kritik för dålig service, avstod jag dock från att gå dit. På kvällen skulle kören sjunga J S Bachs lutherska mässa i G-dur och M A Charpentiers Te Deum på Tel Avivs konstmuseum. Jag gick dit i god tid och hann titta in i museets prylshop. Och där stod den — Lille prinsen på hebreiska! Jag tog ett exemplar och gick till kassan. Expediten tog tag i boken för att läsa av streckkoden och började prata med mig på nyhebreiska. Ja, det är klart, om man köper en bok på nyhebreiska, är det förstås lätt för andra att tro att man också pratar det språket, men här tvingades jag be om ursäkt, och så förklarade jag situationen. Då berättade expediten att också hon hade en bekant med en liknande samlarmani, men där var föremålet för samlandet inte Lille prinsen, utan Alice i Underlandet.

är söndagen kom, åkte jag och några körkamrater till Jerusalem. Det låter förpliktigande förstås, men om någon hade släppt ned mig i den nyare delen av stan utan att tala om för mig var jag var, skulle jag ha gissat att jag var i Göteborg. Gatorna var breda och trafikerade av strömlinjeformade spårvagnar. Vi hann också med en tur till den gamla stadsdelen, men även där har förstås den moderna världens ideal slagit rot. Här marknadsför man Jesus Kristus och allt som mer eller mindre långsökt kan tänkas associeras till honom, och detta förstås med kläder och prydnadsföremål, men även med lite mer subtila souvenirer som guld, rökelse och myrra, men allt ger förstås en erinran om att Mammon i slutändan verkar gå hem hos fler än vad Jahve gör.

är måndagen kom, tänkte jag att va fan. Det är klart att jag ska gå och se vad The Little Prince är för ett ställe. Till vänster på en hylla innanför dörren stod flera exemplar av Lille prinsen på olika språk uppradade. Jag konstaterade att det snarare är ett kafé än en regelrätt bokhandel, men åt ändå ingenting. På vägen dit hade jag nämligen låtit min näsa leda mig rätt till ett gatukök som serverade falafel och på väg tillbaka till hostelet passerade jag Zamenhofgatan. Det var naturligtvis intressant för mig som har läst esperanto. En del kan förstås undra vad man ska lära sig ett konstruerat språk för, men det går ändå inte att bortse från att många ändå fortfarande lär sig och talar esperanto, fastän engelskan i mångt och mycket har tagit över den roll som internationellt kommunikationsspråk som esperanto en gång i tiden gärna tog på sig. Strax efter att jag hade passerat Yitzhak Rabin-torget hamnade jag för resten mitt i ett litet drama, där ett annat och lite yngre konstruerat språk spelade en avgörande roll. En kvinna korsade en väg utan att se sig för, och höll på att bli överkörd av en bil. Bilen bromsade in, föraren lutade sig ut ur sidofönstret, och så började han och kvinnan att gräla högljutt på nyhebreiska. Väldigt imponerande för att vara ett gräl på ett språk som knappt någon alls talade före 1890.

isdagen ägnades en bussresa i Jesu Kristi fotspår. Vi stannade bland annat till i Nasaret, där vår guide uppifrån en höjd pekade ut platsen där man tror att Josefs snickarbod kan ha stått. I backen som ledde ned därifrån satt en man och spelade Oh, When The Saints på dragspel. Jag kom genast att tänka på Gary Larsons skämtteckning där man får se en jämförelse mellan hur det är att komma till himmelen och hur det är att komma till helvetet. Vid pärleporten får var och en som kommer in en harpa, men vid porten till helvetet får var och en som ska in dit ett dragspel. Den här dagen passerade vi även Yardenit, där man antar att Johannes Döparen ska ha döpt Jesus. Här finns det fullt av tavlor som återger bibelpassagen Markus 1:9-11 på åtskilliga mer eller mindre nogräknade språk, och liksom vid valet mellan himmel och helvete förekommer här viss diskriminering. På norska återges passagen nämligen bara på bokmål, inte på nynorska.

n sak som var lite speciell med den här resan var att vi företog den samtidigt som man hemma i Estland som bäst förberedde sig inför Republiken Estlands 100-årsdag. Som kör hemmahörande i Tallinn kunde vi förstås inte låta detta detta firande passera obemärkt. Uppgifter hemifrån talade om temperaturer i huvudstaden på runt sexton minusgrader, men tre dagar före den stora dagen begav vi oss ut i de finaste kläder vi hade med oss och ställde oss i brännande sol under palmers sus och beledsagade av fåglars kvitter och sjöng:

är Estlands 100-årsdag väl var inne, begav jag och kören oss till Abu Ghosh och framförde J S Bachs Johannespassionen i Église Notre-Dame-de-l’Arche-d’Alliance en katolsk kyrka med en stor Maria-staty på taket. Bäst som jag stod där och sjöng kunde jag inte annat än tänka på att kyrkan interiört påminner en hel del om Stora kyrkan i Östersund, där jag sjöng Johannespassionen för första gången 1998. Påsen var äntligen ihopknuten.

© Linus Ganman,