Finland
 

Belgien
Cypern
Danmark
Egypten
England
Estland
Finland
Frankrike
Italien
Lettland
Litauen
Luxemburg
Nederländerna
Norge
Ryssland
Spanien
Sverige
Tjeckien
Turkiet
Tyskland

Startsida

Ö

ster om Könkämä, Muonio och Torne älvar ligger ett land, där man i stället för att rimma hjärtasmärta gärna rimmar det på kärlek. Som uppvuxen i Sverige har jag ofta gäckats av det finsk-ugriska språk som talas där, i Finland. Det liknar inte svenska alls, men hörs och syns ändå ganska ofta och på många ställen i Sverige, så de som representerar Sverige skulle utan prut kunna säga Finlands sak är vår. Många är de finnar som har kämpat med att lära sig svenska, men få är väl de svenskar som i gengäld har kämpat med finska. Jag brukade i alla fall titta på Sveriges Televisions finska barnprogram när jag var barn. Jag förstod inte så mycket av vad som sades, men tänkte, att om det nu visades på min TV, var det säkert meningen att jag skulle se det. Min nyfikenhet på Finland är alltså nästan lika gammal som jag själv.

S

om ung student fortsatte jag med att ta regelbundna finska språkbad. Jag hade på högstadiet för vana att alltid lyssna på P3, men en dag när jag kom hem och satte på radion, hade kanalväljaren av någon anledning rubbats, så att jag i stället fick in Sveriges Radios sändningar för Sveriges minoritetsspråkstalare. Jag tänkte att det kanske var en mening med detta, och började således att ofta lyssna på Simera, Almadjallah, Aktualności, Pejvak, Qolo, Radio Romano och Finska timmen. På det här viset blev jag bekant med en hel del musik som svenskar i gemen nog inte befattar sig med. Finska timmens musikutbud var ganska homogent. Var det inte dansband, så var det tango, och ingen av dessa genrer hör till mina favoriter. Dessutom verkade sångtexternas innehåll vara rätt enformigt. Det var snarare regel än undantag att sydämen någonstans i en vers rimmade på rakkauden. Visserligen kan det låta fint att hjärta på finska rimmar på kärlek snarare än på smärta, men det låter inte så fint när det blir tjatigt.

E

n dag spelade radion emellertid låten Lazzarella med Laila Kinnunen, som kanske kan sägas vara Finlands motsvarighet till Sveriges Siw Malmkvist eller Alice Babs. Om Lazzarella hade varit den första finska radiohit jag någonsin hade hört, skulle jag kanske inte ha lagt den på minnet alls, men eftersom den stack ut så markant från det öviga utbud som Finska timmen vanligtvis presenterade, blev jag smått förälskad. Nu har jag flera skivor med Laila Kinnunen i min skivsamling, och kan sjunga flera av hennes texter utantill, egentligen utan att förstå så mycket av vad jag sjunger om. Jag utvecklade alltså en känsla för finsk schlager långt innan Lordi vann juryns gillande i Melodifestivalen.

Laila Kinnunen

D

et skulle dock dröja ända till den 16 maj 2004 innan jag för första gången hade finsk jord under fötterna. Jag tog mig med färja till Helsingfors, och bussades sedan därifrån till Vaalimaa, eftersom jag var på väg till Sankt Petersburg. Resans mål var alltså inte Finland, men jag hann i alla fall få ett intryck av att Helsingfors stadskärna är rätt liten. I närheten av Vaalimaa, när vi stannade för att äta, fick jag också erfara att gränsen för landets generellt svenskkunniga befolkning där redan hade passerats. Det var en smärre kamp att tala om vad jag ville ha att äta.

S

edan den där resan har jag åkt båt till Åbo några gånger, men utan att egentligen vara i Finland. Båten jag har åkt med har vänt tillbaka mot Sverige bara någon timme efter ankomst. än så länge är Finland på ett sätt ett terra incognita för mig. Jag hoppas att jag någon gång kan komma dit och stanna lite längre.

© Linus Ganman,