Neder-
länderna

Belgien
Cypern
Danmark
Egypten
England
Estland
Finland
Frankrike
Italien
Lettland
Litauen
Luxemburg
Nederländerna
Norge
Ryssland
Spanien
Sverige
Tjeckien
Turkiet
Tyskland

Startsida

J

ag gick bara i första klass när jag för första gången hörde talas om sjukdomen aids. Det var bara två år efter att svenska medier hade uppmärksammat sjukdomen för första gången, och fortfarande på den tiden då man gärna förknippade aids uteslutande med homosexuella män, och i synnerhet promiskuösa homosexuella män. Min kunskap fick jag från en ljusblå broschyr från Apoteket. Mamma visste att jag hade fått tag på broschyren, och var lite förskräckt för det. Hon tyckte kanske inte att jag skulle bry min lilla barnsliga hjärna med sådana begrepp som kunde dyka upp i broschyren - samlag, sex och homosexualitet.

J

ag visste i alla fall att homosexualitet förekom, och att min far avskydde det. Han likställde homosexualitet med kriminalitet, och påstod att de män som låg med andra män också var högeligen benägna att begå "andra" brott. Kanske bilstölder. Eller pengaförfalskning. Hade min far fått bestämma, skulle han kanske ha sett till att jag i mitt medvetande präntade in ett likhetstecken mellan homosexuell och kriminell eller mentalsjuk, men av allt jag såg och upplevde i min barnsliga värld kunde jag inte sluta mig till annat än att folk inte alltid talar sanning. Det var visserligen min egen far som sa att bögar var skurkar, och man ska väl kunna lita på sina egna föräldrar, men i längden kunde jag inte se någon rimlighet i hans påstående. Jag bestämde mig tidigt i livet för att inte ta vuxnas prat på så stort allvar. Samtidigt visste jag ju att jag ville vara lojal mot min far.

P

å sommarlovet mellan tredje och fjärde klass åkte jag med mamma, pappa och brorsan till Nederländerna. Vi hyrde en husbil med en boyta på strax under sex kvadratmeter. Brorsan var i sin trotsigaste tonårsålder, ville inte alls följa med på resan och visade detta med all önskvärd tydlighet. Jag hade känslig hy och brände sönder mig totalt. Mamma läste kartan. Pappa körde vilse. Hur som helst körde vi på E22:an via Afsluitdijk och hamnade på en camping vid nordsjökusten. Campingen hade flera långtidsboende gäster med allsköns gräsliga dekorationer kring sina tält och husvagnar. Mamma var inte sen med att uttrycka sin bestörtning över smaklösheterna, men jag trivdes rätt bra. Framför allt tyckte jag att campingens varma mackor var något av det godaste jag någonsin hade ätit, och så kändes det tryggt att personalen alltid förstod vad jag sa, fast jag bara pratade svenska.

E

n kväll där i Nederländerna utsattes mitt barnsliga jag för en svår prövning. Jag, mamma och pappa gick till fots från campingen till ett värdshus tre kilometer bort. Det var egentligen för sent för mig att vara uppe; jag var trött, men tyckte att luften var behagligt varm fast solen hade gått ner. På värdshuset började mamma och pappa att prata med två män, som satt tillsammans. Den ene var kanske i tjugofemårsåldern, och den andre kanske i femtiofemårsåldern. Den äldre strök mig över håret, så där så att det kittlade skönt efter ryggraden, och frågade om jag var sleepy. Naturligtvis förstod han att jag borde ha gått och lagt mig för länge sen. Jag var alldeles för generad för att våga svara. Jag hade ju inte börjat läsa engelska än. Ändå föreställde jag mig att det där ögonblicket var något av det bästa som livet kunde ge - att sitta och dåsa i ett mysigt värdshus i de goda mackornas hemland och bli struken i håret av en snäll farbror.

N

är kvällen började gå mot natt, traskade vi tillbaka till campingen. Jag somnade nästan där jag gick, men jag kunde höra att mamma sa till pappa: Ja, det är nog ganska vanligt att den ene är yngre och den andre är ganska mycket äldre. Sen tog pappa mig avsides. Mamma gick lite efter oss. Och man-till-man-samtalet kunde börja:

- Jo, Linus, du vet ... de där farbröderna vi träffade på värdshuset..., började pappa trevande.
- Ja, svarade jag sömnigt.
- Jo, de var bögar, sa pappa.

U

nder bråkdelen av en sekund genomgick jag en inre kris. Rakryggat predika för far om det föga anmärkningsvärda i att två män dras till varann av kärlek? Nej! Spela med för husfridens skull? Ja! För att min far inte skulle få sin semester förstörd, svarade jag med väl spelad överrumplelse:

Va? De som var så schyssta!

© Linus Ganman,