esekatalogen lockade med varmt väder och sköna bad. Valet för mig och mamma föll i juni 1991 på Kemer vid Medelhavet i Turkiet. Kemer var på den tiden en liten fiskeby. Guiderna på plats sa att det inte ens fanns kartor över byn. Det fanns förstås några flotta hotell i Kemer, men mitt i samhället gick vi också förbi en gård med ett litet primitivt hus. Där satt en kvinna och gräddade någon sorts matpannkakor på en stekhäll och sålde till förbipasserande. En man stod vid hennes sida. De var nog ett par, och huset de bjöd in till var säkert deras hem.

nför resan lärde jag mig några turkiska fraser ur en reseparlör utantill. Min skära fysionomi och mitt röda hår väckte säkert uppsyn där jag drog fram bland alla solbrända människor, och när det visade sig att jag kunde lite turkiska, blev människor ur lokalbefolkningen mäkta nyfikna.

- So, you speak Turkish? Let me hear some! sa en matthandlare.
- I don't really know what to say. It would be totally out of context anyway, sa jag.
- It doesn't matter! Say something anyway, framhärdade matthandlaren.
- Okay ... umm ... Bir İsveç kuronu mukabilinde kaç lira verirsiniz? sade jag nervöst.
- May I shake your hand? sade mannen. - I haven't heard such an old-fashioned expression for ages!

ag tror att parlören var tryckt 1965. Uppenbarligen hade turkiskan åldrats fort sedan dess. Matthandlaren kunde berätta att det mukabilinde, som jag använde, på turkiska av modernare snitt heter karşılığında. Jag lovade att tänka på det nästa gång jag skulle till banken för att växla svenska pengar mot turkiska lira.

e få restauranger som fanns i Kemer tävlade om turisternas gunst, och till vilken liten affär man än gick förbi blev man ständigt inbjuden på ett glas sött äppelté. Dock fanns det en liten anspråkslös restaurang, som aldrig anlitade inkastare. Folk kom dit ändå, och framför allt var det dit lokalbefolkningen gick för att äta. Det blev till slut mitt och mors stamställe. Maten var enkel, men vällagad och mycket god. Rödkål och handskuren klyftpotatis återkom ständigt bland tillbehören, och på menyn fanns det börek, imam bayıldı, lammlever, bräserat kött och stekt aubergine. Vi räknade ut att det dyraste vi åt där - en tvårätters middag för två personer, inklusive vin - bara kostade motsvarande 42 kronor. Visserligen enligt 1991 års pengavärde, men det var ändå billigt. Det är inte minst för denna lilla restaurangs skull som både jag och mor har återvänt till Kemer flera gånger. Restaurangen lär numera vara nedlagd, men notorna har vi kvar som fina souvenirer.

© Linus Ganman,