Norge
 

Belgien
Cypern
Danmark
Egypten
England
Estland
Finland
Frankrike
Italien
Lettland
Litauen
Luxemburg
Nederländerna
Norge
Ryssland
Spanien
Sverige
Tjeckien
Turkiet
Tyskland

Startsida

Svensk skylt   Norsk skylt

S

ommarloven hos morfar såg jag fram emot med oförställd glädje. Inte minst för att han bodde obetydligt långt från Åsnes, där man kunde köpa Kvikklunsj, Firkløver och lomper. Det var alltid något visst med att korsa gränsen mellan Sverige och Norge. Oftast gjorde jag det i baksätet på en bil, så därför märkte jag det genom att mittenlinjen på vägen blev gul i stället för vit, och att motsvarigheterna till de svenska vägmärken som har gul botten i stället har vit botten i Norge. Även när jag var i mitt föräldrahem i Öѕtеrѕund hade jag Norge ganska nära inpå mig. Trondheim är ju Öѕtеrѕundѕ näst närmaste stad, så där har jag naturligt nog varit många gånger. Det var också i Trondheim jag upplevde mitt livs lyckligaste ögonblick. Denna fullkomliga lycka har jag utan tvekan min simplaste kiss- och bajshumor att tacka för.

E

n gång i tiden hade jag inte den ringaste aning om vad jag skulle göra med mitt liv. Jag hade provat på att smygröka, klottra på husfasader, snatta på ІСА, göra bilinbrott och samla frimärken, men ingenting tycktes ge den där rätta kicken. Jag var bara en rådvill man som skrattade hejdlöst åt kiss och bajs, och ägnade viss del av fritiden åt att försöka skriva musik. Därför gick jag en dag in i en musikaffär i Öѕtеrѕund för att köpa ett notpappersblock. Där fick jag syn på en annons om KORUKA i Trondheim. I samma stund som jag tyckte att det var komiskt att någon rubricerade en annons med en synonym för bajshög, förstod jag att det rörde sig om en körvecka. Jag skrattade gott och länge åt den lustiga tillfälligheten att det norska ord som betyder körvecka stavas likadant som det svenska ordet för hög av kobajs. Jag fnissade även åt att de som stod bakom annonsen säkert inte visste att den kunde väcka uppmärksamhet hos svensktalande med fäbless för ord med skatologisk klang. Samtidigt tänkte jag att det nog vore roligt att sjunga i Nidarosdomen.

J

ag tog med mig annonsen hem, och anmälde mig sedan till körveckan. Jag fick också med mig en väninna från Stockholm. Det enda vi visste var att vi skulle öva in våra noter på egen hand i förväg, och att vi sedan skulle sjunga tillsammans med körsångare vi aldrig förut träffat. Körveckan skulle avslutas med två konserter i Trondheims mäktiga domkyrka, och verket vi skulle framföra var Missa Solemnis av Ludwig van Beethoven.

Konsertaffisch
 

V

äninnan och jag delade rum på vandrarhem. Veckan i Trondheim var mycket angenäm. Kören var stor, och bestod av såväl danskar som norrmän och svenskar. En tyska hade också letat sig upp till Trondheim för att vara med i kören. Det kändes som att tillhöra en större och mäktigare gemenskap än vanligt. Bortsett från min reskamrat kände jag ingen av de andra i kören sedan förut, men kunde ändå lätt sträva mot exakt samma mål som de. Ålder och nationalitet verkade inte ha någon som helst betydelse.

V

i gav alltså två konserter. Det var första gången jag deltog vid en så stor musikalisk produktion, och intrycken jag fick var många och skiftande. Jag minns lukten i domkyrkan än idag, och den spända stämningen alldeles innan dirigent Per Fridtjov slog igång D-durackordet i första satsen. Jag minns hur rörd jag blev av basens soloinsats, och hur jag inte kunde hålla vare sig gråt eller tårar tillbaka, utan mer eller mindre hulkade mig igenom tenorstämman i de två sista satserna i verket.

M

in mor tyckte att det var roligt att jag gav mig iväg på körvecka i Trondheim - så till den grad att hon tog med sig sin far, faster och farbror dit för att lyssna på vår konsert. Eftersom vi var ett gäng sinsemellan bekanta som befann sig på samma plats, kom vi överens om att kanske träffas på stan dagen efter konserten, innan det var dags för mor, morfar och morfars syster och svåger att ge sig av hem. Jag och min väninna skulle stanna i stan ännu en dag för att ge konsert nummer två på kvällen samma dag som de åkte. Dagen efter första konserten låg vi på vandrarhemmet och vilade oss, och väninnan frågade:

- Ska vi gå ner på stan och träffa dina släktingar, som vi sa igår?

J

ag avböjde förslaget. Jag befann mig nämligen på universums vackraste plats, och jag visste om det. Där, vid tretiden på eftermiddagen den 5 augusti 1995, i den nedre halvan av en tvåvåningssäng på vandrarhemmet Rosenborg i Trondheim, upplevde jag mitt livs lyckligaste stund. Och eftersom jag bara låg och vegeterade, kunde jag tänka över situationen klart. Jag hade kvällen innan fått vara med om en fantastiskt vacker konsert och dessutom själv fått vara delaktig i att den blev till. Jag hade ännu en konsertkväll att se fram emot. Men framför allt hade jag hittat hem. Äntligen visste jag vad jag skulle göra med mitt liv, och det var en skön insikt.

© Linus Ganman,