Krusse och
grabbarna

Fyra dimensioner
Konstiga bokstäver
”Det där är inte ryska!”
Varför pratar de så fort?
Kerstin Ekman m. fl.
Skrivstil
”Szolzsenyicin”?
Hårt och mjukt
Allofoni
Krusse och grabbarna
Uttal
Betoning
Ordförråd
Att översätta
Vad är svårast?

Grammatik
Böjningar
Rätt och fel
Genus
Artiklar
Verb

Startsida
SkriftTal
Konsumtion Läsa Lyssna
Produktion Skriva Tala

V

arje språk har sin melodi och sina särskilda ljud. Ett svenskt k låter inte likadant som ett ryskt, och definitivt inte som ett persiskt. De som blir alltmer bevandrade i hur ryska låter ”på riktigt” kan ibland bli förfärade över hur de som inte är särskilt bevandrade alls uttalar ryska namn. Kommer ni till exempel ihåg flintskallen med tandglugg, Nikita Chrusjtjov? De flesta i ryska icke bevandrade svenskar är nog ganska eniga om att hans namn uttalas som krust som i krustad plus jov som i jovialisk. De som verkligen pratar ryska håller inte med, och om dessa inte kan svenska, kanske de inte ens förstår vem denne Krustjov, som svenskarna pratar om, är.

Rebus

H

ur ska man då uttala namn och ord, som inte har sitt ursprung i det egna språket? Det finns olika åsikter om det, men det lämpligaste är alltid att prata så att de man vänder sig till förstår en. Det finns inget fog för att kalla flintisen med tandglugg för ch som i Achtung! plus det svenska uttalet av kosmetikumet rouge plus t plus tj som i tjugo plus åf som i katastrof, om ingen förstår vem man menar. Alltså är det inget fel, tycker jag, att anpassa ord och namn som inte hör hemma i det språk man talar till den ljudmiljö man lånar in dessa namn och ord till. Pratar man svenska, kan man gott kalla flintisen med tandglugg för Krustjov, för det är som Krustjov de flesta svensktalande känner honom, men om man pratar ryska, ska man förstås uttala hans namn på ryskt vis.

Rebus

H

ur kan det komma sig att vi svenskar så fatalt har missuppfattat hur Chrusjtjovs namn ska uttalas? Varför stavas det inte Chrougettjåf, så att alla på en gång förstår hur det ska uttalas ”på riktigt”? Problemet ligger i att namnet i vanliga fall skrivs med ett alfabet som är bättre anpassat till ursprungsspråket ryskans ljud. Så fort man försöker föra över namn och ord till ett skriftsystem där dessa namn och ord egentligen inte hör hemma, finns det en risk för att resultatet blir missvisande. Detta är mitt huvudargument i debatten med de ryskstudenter som ifrågasätter vikten av att lära sig det ryska alfabetet. Rysk text blir inte mer lättläst eller mindre krånglig av att transkriberas. Inget transkriptionssystem är i sig självklart, så i stället för att lära sig reglerna för hur man tolkar en transkription, borde man kunna lära sig hur man översätter genuin rysk text till tal direkt. Det blir lättast så.

© Linus Ganman,