n del av mina elever brukade reagera över att de som hade läst in lyssningsexempel till mina lektioner pratade ohemult fort. Det var helt enkelt för svårt att förstå att bokstäverna i läroboken och ljudet från bandspelaren representerade samma text, och därför fanns det anledning att tro att inläsarna pratade fort. Men är vanan att prata fort en rent rysk företeelse? Jag tror inte det. Jag tror snarare att alla som har talförmåga är så vana vid sina egna språk, att de inte tänker på att det som kommer ur munnen sällan motsvarar det som står på papperet, inte ens om man till äventyrs råkar tala ett språk som har rykte om sig att ha en uttalsnära stavning, eller en grund ortografi, som det också kallas.

ör att illustrera vad jag menar har jag gjort ett litet grafiskt experiment med den löpande texten på den här sidan. Naturligtvis har vi olika dialekter, och du som läser det här nu, kanske inte skulle uttala alla ord precis som jag gör, men jag tror ändå att du förstår vad min illustrering går ut på. Alla bokstäver som jag inte uttalar har en blek färg, och bokstäver som jag ger ett annat ljudvärde än det så kallade läsuttalet är kursiverade. Av denna illustration framgår att det bara är åttiofyra procent av bokstäverna som jag faktiskt uttalar så att de hörs. En sådan uttalsreduktion kan förstås göra att jag anses prata fort, eftersom de bokstäver ögat måste läsa är avsevärt mycket flera än de ljud örat hör. Tror du mig fortfarande inte? Lyssna då här och läs samtidigt igenom texten en gång till. Efter det kanske du förstår lite bättre just varför det kan kännas så svårt att bekanta sig med ett nytt skriftsystem. Det är inget att vara rädd för om man inte klarar av det i första taget. Det är svårt att lära sig läsa!

© Linus Ganman,