recis som vi svensktalande kan prata om Krustjov, kan de rysktalande babbla på om Dävid och Filipp. Och om Tjerrstin Äkman. Även rysktalande har sitt särskilda sätt att inlemma icke inhemska namn i sitt eget språk. Under Sovjettiden var det dessutom ryska som gällde för hela slanten för dem som då bebodde Ryssland och Sovjetunionens andra delrepubliker, så hur andra språk eller ord från andra språk uttalades ”på riktigt” ansågs inte som så viktigt. Därför var det kanske få som tyckte det var konstigt att man konsekvent ersatte h med g när man pratade om Gollivud (Hollywood) och Adolf Gitler. Skicket hänger kvar än idag, så man ska inte bli förvånad om en rysktalande kallar en av våra göteborgska popidoler för Gokan Gellstrjom. H-ljudet, som vi känner det från svenskan, finns nämligen inte i ryskan.

är rysktalande ger sig på svenska namn, utgår de i stora drag ifrån hur namnen uttalas på finlandssvenska. Jag vet inte varför. Kanske de svenska namnen kom till ryssarnas kännedom genom deras kontakter med det delvis svensktalande Finland, som ju också en gång i tiden lydde under Ryssland. Faktum är i alla fall, att just svenska namn i ryska traditionellt uttalas som om de kom ur munnen på en talare av finlandssvenska. Fast sje-ljudet i mitten av namnet Kerstin finns på ryska och således inte alls är främmande för dem som talar ryska, envisas de rysktalande med att kalla alla Kerstin för Tjerrstin, med tydligt åtskilt r och s. Det avspeglar sig naturligtvis också i stavningen. Ingen skulle få för sig att skriva Kerstin som Керстин med К, såvida namnbäraren inte uttalar namnet med hårt k. Чештин, som väl återger det rikssvenska uttalet av namnet så gott det går, skulle bara ge upphov till oförstånd och näsrynkningar. Черстин är det enda godtagbara, med det karakteristiska finlandssvenska uttalet grundmurat i stavningen. Likadant är det med Torsten, Kurt och Karl. R:en hörs tydligt, men i sje-ljudet i ett namn som Stjernqvist kan bruket faktiskt variera. Jag har sett både Стьернквист som i finlandssvenskan och Шернквист, som är ett mellanting mellan sverigesvenska och finlandssvenska. I övrigt är möjligheterna till variation i stavningen mycket små i ryska. Oavsett om man heter Catharina, Katarina eller Catarina får man nöja sig med att skriva Катарина på ryska.

amn av mer internationellt ursprung kan vara knivigare. Vi svenskar kan ju heta Johnny, Filip och David också, och det är ju namn som är i allmänt bruk även utanför Sverige. Här tyr sig de rysktalande till det internationellt mest kända uttalet, företrädesvis det engelska. En svensk som heter Johnny skulle mycket väl kunna skriva sitt namn uttalsenligt med ryska bokstäver som Йонни, men i praktiken är det lättare om han vänjer sig vid att bli kallad, och kalla sig själv, för Джони efter engelskt mönster, för det är som Джони de flesta internationellt kända Johnny är kända. Samma förhållande verkar råda för namn som slutar på -berg, eftersom det finns engelska och även tyska namn som också slutar på -berg. Ingen rysktalande skulle få för sig att säga Lindberg med j-ljud i slutet, utan det hårda g-ljudet är ett faktum, och det smittar av sig på liknande namn som Lindborg o.l.. När utrikesminister Anna Lindh mördades, figurerade hennes söner i den internationella pressen. Nyheten om Anna Lindhs död kablades ut över världen säkert utan att många ens tänkte på hur hennes söner uttalar sina namn. I ryska tidningar fick de heta Дэвид och Филипп efter engelskt respektive franskt mönster. Inte av bristande respekt mot Anna Lindhs barn, utan för att det alltid har varit så här i rysktalandes kontakter med människor som inte har typiskt ryska namn.

ngen kan hålla i huvudet exakt hur en rysktalande helst uttalar alla namn i världen, men du kan i alla fall vara förberedd på att även ett namn som du känner till väl kan låta på ett sätt du inte är van vid när det kommer ur en rysktalandes mun. Smaka på exempel som Уильям Шекспир, Альберт Эйнштейн och Ким Чен Ир.

© Linus Ganman,