är jag berättar för nya bekantskaper att jag pratar ryska, får jag ofta frågan: ”Å, fan! Kan du alfabetet också?”. Av reaktionen sluter jag mig till att de som frågar så tror att det ryska alfabetet är så svårt att man helst struntar i att försöka lära sig det, samt att man faktiskt kan lära sig ryska bra utan att lära sig alfabetet. Jag vill strängeligen bestrida bägge dessa förmodanden, och kan samtidigt intyga, att om man sätter sig före att lära sig ryska, så är inte alfabetet det svåraste man kommer att stöta på! Det kan vara en klen tröst för dem som tycker att alfabetet ser oöverstigligt svårt ut, men så är det, tyvärr.

ag kan förstå att vuxna människor drar sig i det längsta inför att lära sig ett nytt alfabet. De vill inte bli prelitterata på nytt och tvingas genomlida samma frustrerande utanförskap som drabbade dem när de var barn. Just ryska bokstäver kan också förefalla irriterande, eftersom de nästan ser ut som våra, fast de inte uttalas som våra. Faktum är att de flesta typsnitt som finns för svenska, finns även i en kyrillisk utgåva. Det modena kyrilliska alfabetet utgår nämligen från samma typografiska tradition som det latinska. Det ryska alfabetet har dessutom hela sex bokstäver som till uttal och utseende i stort låter och ser ut som våra bokstäver:

Tyvärr finns det i tillägg sju ryska bokstäver som i stort ser ut som våra, men som inte uttalas som de i förstone kan tros göra:

n annan detalj som kan klia nybörjaren i ögonen är de ryska bokstävernas riktning. De allra flesta svenska bokstäver består av ett vertikalt streck, |, en båge, (, eller något av snedstrecken \ eller / plus en ”utökning” åt höger:

Många av de ryska bokstävernas ”utökning” kan däremot ståta med att peka åt vänster, vilket bidrar till den förvirrande skriftbilden, inte minst eftersom vänsterriktade och högerriktade bokstäver blandas om vartannat i vanlig text:

arför ser då en del bokstäver bakvända eller till och med uppochnedvända ut i våra ögon? Det kyrilliska alfabetet, som ligger till grund för det ryska, har inte alltid sett likadant ut, och den ursprungliga variantens formspråk hade inte mycket gemensamt med formerna hos moderna bokstäver. Svårtydbarheten hos de tidigaste kyrilliska bokstäverna är jämförbar med den hos de frakturstilar som var på modet när man började trycka böcker i Sverige. När Peter den store 1708 ville göra sig av med den gamla kalligrafiska traditionen och låta sig inspireras av västerländska typografiska ideal, tog han hjälp av typografer i Amsterdam. Min gissning är att till exempel bokstaven я:s nutida form kan ha sitt ursprung i en kast (typlåda) i Amsterdam, där man ansåg att bokstavsformen kunde användas för ett ryskt ändamål, eftersom den inte var upptagen på annat håll. Man anade nog föga då, att utbytet mellan med den tidens mått mätt så långt från varann boende folk som svenskar och ryssar skulle kunna bli så omfattande, att de bokstavsformer som 1708 reserverades för ryska senare skulle ge upphov till höjda ögonbryn och skratt av förbryllning i väst.

n omständighet som kan mildra det kanske mödosamma arbetet med att lära in alfabetet är att de gemena bokstäverna med bara fem undantag ser ut som mindre varianter av versalerna:

m man bara görs medveten om dessa skillnader mellan de svenska och ryska bokstäverna, tror jag att toleransen för det som inledningsvis kan te sig annorlunda ökar, varvid känslan av svårighet också minskar. Det ryska alfabetet består av 33 bokstäver, och om man lyckas lära sig en ynka bokstav om dagen, kan man klara av hela alfabetet på en dryg månad, och har sedan hela resten av sitt liv på sig att slå hela världen med häpnad. Men om man kör fast ska man inte hoppa över alfabetet och tro sig kunna klara sig bra ändå. Går det inte på en dryg månad, så ska man ta mer tid på sig, men man ska inte strunta i alfabetet. Det lönar sig aldrig.

© Linus Ganman,