adjektiv - ord som beskriver tings och varelsers egenskaper (snäll) och fysiska tillstånd (stängd). Adjektiv kan kompareras (gammal, äldre, äldst) och användas som substantiv (Den gamle och havet).

adverbiellt biord - ord som står som bestämning till verb för att förändra verbets grundbetydelse (skriva upp).

akut accent - ¹tecknet ´, som kan stå ovanför bokstäver för att beteckna betoning (natúrlig) eller ett alternativt ljudvärde (fr. créée). - ²accent I, tonem I; den vanligaste typen av betoning i västeuropeiska språk (sv. händer, en. throwel, it. consiglia, ry. глыба).

allofon - ett i ett ord ingående språkljud som kan ersätta annat språkljud utan att ordets betydelse förändras.

apostrof - skrivtecknet ’, som betecknar utelämning av bokstäver (en shouldn’t’ve, fr. l’arbitre) eller för att i transkription beteckna vissa ljud eller skrivtecken, såsom arabiskans hamza (al-qur’ān) eller ryskans mjuka tecken (Jel’tsin).

aspekt - synsätt; anger hur handlingen utspelar sig, till exempel till skillnad från tempus, som anger när handlingen utspelar sig. Aspekten uttrycks i ryska med olika verbformer (шить / сшить), men i svenskan med omskrivningar (hålla på och sy) eller adverbiella biord (sy fast).

bestämd artikel - småord som anger bestämd form hos substantiv (den fula ankungen) eller hos adjektiv (den gamle och havet).

betoning - tryck; avser tyngden (gotta), längden (gåta) och i viss mån tonhöjden hos ords stavelser.

breve - ry. кратка; tecknet ˘, som kan stå ovanför bokstäver för att beteckna ett alternativt ljudvärde (turk. yağmağa) eller att en vokal ska läsas som (icke stavelsebildande) halvvokal (ry. герой, vitry. хлеў).

bulgariska - sydslaviskt språk som skrivs med det kyrilliska alfabetet. Det bulgariska alfabetet är nästan identiskt med det ryska, men saknar i förhållande till detta bokstäverna ё och ы. Bulgariskan anses av många vara det nu existerande språk som är närmast besläktat med fornkyrkoslaviskan, varur alla slaviska språk sedermera utvecklade sig.

deskriptiv - beskrivande; innebär i fråga om pedagogik eller grammatik att dessa beskriver hur språket används i praktiken, i stället för att föreskriva hur språket borde användas för att anses som korrekt.

dialekt - språkvariant som är karakteristisk för ett geografiskt eller kulturellt avgränsat område. Så gott som alla mänskliga språk har dialekter, men det är inte alltid så att talare av olika dialekter inom samma språk kan förstå varann. Det är ibland svårt att slå fast vad som ska räknas som språk och vad som ska räknas som dialekt. Språken hindi och urdu skulle kunna betraktas som dialekter av ett och samma språk med hänvisning till att de nästan är likadana, men räknas som två olika språk. De dialekter som använder kinesiskt skriftspråk räknas ofta som ett språk tillsammans, men är ofta inte alls besläktade. Språken bosniska, kroatiska och serbiska har periodvis betraktats som dialekter av ett och samma språk, men räknas i dag som tre särskilda språk.

dualis - grammatiskt numerus som talar om att det finns två av något. I svenska lever dualisändelsen kvar i ett fåtal ord (ögon, öron).

epigram - kort dikt eller annan text som utmärks av att det viktiga i budskapet framförs i textens slut (Den som sa det var ingen mindre än påven).

etymologi - ords härstamning och ursprung oberoende av deras nutida tillämpning; ett ord kan ha en viss betydelse i dagens språk, men en etymologi som talar för att ordet kan ha haft en annan betydelse tidigare (miniatyr av lat. ”miniare” = måla röd).

femininum - grammatiskt genus som anger hur vissa adjektiv och substantiv ska böjas. Feminina substantiv slutar i många språk på -a i grundform. Grammatiskt genus har sällan något egentligt samband med biologiskt genus; det ryska ordet för ”hand” är femininum, men det italienska ordet för ”hand” är maskulinum.

finit verb - verb som är böjt i en form som anger tempus och / eller modus (sv. tittar, it. conosceva).

finlandssvenska - variant av svenska talad i Finland. Varianten utmärker sig främst genom sitt sverigesvenskan något avvikande uttal. Exempelvis uttalas bokstavskombinationerna rd, rt, rn och rs vardera som två separata ljud, och skillnaden mellan akut accent och grav accent är mindre tydlig än i sverigesvenskan.

finska - finsk-ugriskt språk, som bland annat utmärks av att det har många kasus, men få prepositioner.

fonem - ordets minsta betydelseskiljande enhet. I svenska räknas vokalerna i orden stol och stål som separata fonem, eftersom stol och stål är ord med olika betydelse, men i arabiska kan ord som innehåller ljud motsvarande ljudet i svenska stol uttalas med vokalen i stål utan att dessa ords betydelse ändras, eftersom de två vokalljuden i fråga på arabiska räknas som ett enda fonem.

frakturstil - munkskrift eller gotisk skrift; skrivstil inom den latinska kalligrafiska traditionen. Stilen användes allmänt i Västeuropa mellan mitten av 1100-talet och 1500-talet. I Tyskland var frakturstil i allmänt bruk ända till 1900-talets mitt. Termen frakturstil avser egentligen en viss stil inom den skrifttyp som på svenska brukar kallas munkskrift eller gotisk skrift, men används ibland synonymt med termerna munkskrift och gotisk skrift.

fras - del av en sats; består av minst ett huvudord med eventuella bestämningar (hans svettiga strumpor; på blanka förmiddagen).

frekvens - inom språkvetenskapen ett värde som anger ett ords vanlighet. Orden hink och ämbar är i stort sett synonyma, men ordet hink har högre frekvens = är vanligare än ämbar.

frikativa - språkljud som uppstår då utandningsluft passserar munhålan genom en förträngning (f-ljudet, s-ljudet, och v-ljudet).

fråga - språkligt uttryck för att söka efter information (Hur mycket är klockan?) eller för att på ett vänligt sätt förmå någon att utföra en tjänst (Kan du öppna fönstret?). En retorisk fråga är ett språkligt uttryck, där inget svar väntas, där frågeställaren själv ger svaret eller där svaret redan är allom bekant (Var det verkligen nödvändigt att spilla på sig så där?). Även ett påstående kan ibland fungera som en fråga (Jag tar en apelsin, om jag får.).

gemener - minuskler; bokstäver som till vardags kallas små bokstäver (a, b, c...). Gemener är den term som används för tryckt text, medan minuskler avser handskrivna bokstäver.

generellt subjekt - den som utför en handling utan att representera en viss person (Man kan inte segla förutan vind.).

genus - typ av kategori för indelning av substantiv efter böjning. Nutida svenska brukar för enkelhets skull bara räkna med två genus: reale (apelsin, banan, citron) och neutrum (dragspel, element, fodral).

grav accent - ¹tecknet `, som kan stå ovanför bokstäver för att beteckna ett alternativt ljudvärde (fr. paupière). - ²accent II, tonem II; en typ av betoning i vissa ord i bland annat norska och svenska (sv. tändare, no. kjøttdeig).

grundform - ordform som står som uppslagsord i ordböcker och lexikon (tystna, sorglös, isterband).

Hànyǔ pīnyīn - en av Folkrepubliken Kina påbjuden och av den internationella standardiseringsorganisationen (ISO) förordad standard för att skriva rikskinesiska med latinska bokstäver.

hjälpverb - verb som tillsammans med huvudverb kan bilda tempus (har kört; ska köra), eller poängtera vissa villkor för verbet som beskriver huvudhandlingen (jag vill köra; de fick köra).

homograf - ord som stavas likadant som ett annat ord, men som inte har samma betydelse som detta (lock [fragment av hår / anordning för förslutning], bete [agn / tand]). Par av homografer kan också återfinnas på olika sidor om en språkbarriär (gengive = da. ”återge” / it. ”tandkött”)

idiomatisk - överensstämmande med ett visst språks eget sätt att uttrycka tankar och idéer. Att tala ett språk idiomatiskt korrekt innebär att tala det som om man är infödd talare av det.

imperativ - verbform som syftar till att förmå någon att göra något (Öppna fönstret, är du snäll) eller att inbjuda någon till att göra något (Jadå, öppna fönstret du bara).

indikativ - modus som beskriver verkliga handlingar (Jag syr närhelst jag vill), i motsats till hypotetiska eller ponerade handlingar (Jag skulle ha sytt om jag bara hade haft tid).

infinitiv - verbform som i många språk räknas som grundform. Infinitiven kan stå som subjekt (Att segla är nödvändigt), objekt (Hon gillar att segla) och predikatsfyllnad (Meningen med livet är att segla) eller ingå i sammansatta tempus eller verbalfraser med hjälpverb (Jag ska segla; jag måste segla).

j-förslag - ljudfenomen som manifesteras genom att en godtycklig vokal inleds med ett mer eller mindre tydligt artikulerat j-ljud.

j-ljudet - språkljud som i svenska kan variera kraftigt från talare till talare. I ryskan bildas j-ljudet aldrig med sammanpressade tänder, utan har kvaliteten av ett icke stavelsebildande i.

kalligrafi - skönskrift. Varje skriftsystem har sina egna ideal i fråga om kalligrafi. I Sverige var länge frakturstil på modet. Ungefär samtidig med frakturstilens storhetstid i Sverige var poluustavskriftens tid i Ryssland.

kasus - av latinets casus betyder fall. Som grammatisk böjningsform talar kasuset om just i vilket fall det böjda ordet används. I de fall, då ett substantiv står som ägare, böjs de följaktligen i det kasus som betecknar ägande, alltså genitiv.

kinesiska - sinotibetanskt språk bestående av flera, icke alltid ömsesidigt förståeliga dialekter, som dock har ett gemensamt skriftspråk. Standardkinesiskan utmärks av att orden inte kan böjas. Konsekvensen av detta är att ordföljdsreglerna i stället är mycket strikta.

konjugation - verbböjningsmönster. En del verb kan böjas enligt flera olika mönster, och får då i regel olika betydelser. (sticka, stack, stuckit / sticka, stickade, stickat)

konsonant - språkljud som hindrar utandningsluftens helt fria passage genom de övre luftvägarna. Konsonanter är i svenskan i regel aldrig stavelsebildande, men kan vara det till exempel i serbiska (srpski).

kopula - verb som binder samman subjekt och predikativ (Nisse är sjöman; Hästen heter Sverker). I ryskan utelämnas ofta kopulan i presens (я - креветка).

kyrilliska alfabetet - bokstavsrad med rötter i det grekiska alfabetet. Den kyrilliska skriften finns i ett antal varianter och används bland annat för att skriva ryska, makedonska och mongoliska med.

källspråk - språk från vilket någonting översätts.

latin - italiskt språk ur vilket moderna språk som franska, italienska, spanska och portugisiska har utvecklats. Latinet har ett rikt böjningssystem, men saknar den skillnad mellan obestämd och bestämd form som finns i svenskan. Namn på grammatiska termer är ofta av latinskt ursprung, och även inom andra ämnesområden används många latinska lånord i åtskilliga nu levande språk. Latin kan mer eller mindre sägas ha varit ett levande språk till så sent som 1800-talet.

latinska alfabetet - alfabet som ligger till grund för många skriftspråk i Västeuropa och stora delar av världen i övrigt. Det svenska alfabetet bygger på det latinska, och har tilläggsbokstäverna å, ä och ö.

lexikalisk - avser ett ords grundbetydelse - den betydelse för vilken redogörs i lexikon. Så gott som varje ord kan emellertid till exempel sättas in i en ironisk utsaga, och kan då teoretiskt sett avvika från sin lexikaliska betydelse. En lexikalisk lucka är en lucka i språket där man kan förvänta sig att finna ett ord som finns i ett annat språk eller som har besläktade ord i andra ordklasser eller böjningsformer. Många anser att det svenska adjektivet rädd inte går att böja i neutrum singularis, och detta ger således upphov till en lexikalisk lucka.

logopedi - vetenskaplig disciplin som rör behandling av störningar hos språk, tal och röst.

lokativ - kasus som uttrycker läge eller befintlighet (на диване, в тылу).

läsuttal - talart som står skriven text nära, och som ofta avviker avsevärt från spontant tal.

makedonska - sydostslaviskt, med bulgariskan närbesläktat språk som har officiell status i Makedonien, men som även talas i delar av Albanien, Bulgarien, Grekland och Kosovo.

makedonska alfabetet - ett på det kyrilliska alfabetet baserat alfabet som används för att skriva makedonska. Det liknar det ryska alfabetet men har till skillnad från detta bokstäverna ѓ, ѕ, ј, љ, њ, ќ och џ. I förhållande till den ryska varianten saknar det kyrilliska serbiska alfabetet bokstäverna ё, й, щ, ъ, ы, ь, э, ю och я

maskulinum - grammatiskt genus som anger hur vissa adjektiv och substantiv ska böjas. Grammatiskt genus har sällan något egentligt samband med biologiskt genus; det ryska ordet för ”hand” är femininum, men det italienska ordet för ”hand” är maskulinum.

mening - i huvudsak en språklig enhet som innehåller minst ett finit verb. I svenskan avgränsas varje mening grafiskt med stor bokstav i början och punkt i slutet.

modus - böjningsform som talar om huruvida en beskriven handling sker i verkligheten eller om det är en önskan, inbjudan eller befallning. Svenskan har tre modus: indikativ (Jag tänker, alltså finns jag), konjunktiv (Gånge hatt till och huva från) och imperativ (Ofelia, gå i kloster!).

muljering - fonetiskt förhållande varvid ett språkljud uttalas med tungan i ställning för j-ljud.

målspråk - språk till vilket någonting översätts.

neutrum - grammatiskt genus som anger hur vissa adjektiv och substantiv ska böjas. Grammatiskt genus har sällan något egentligt samband med biologiskt genus; det ryska ordet för ”hand” är femininum, men det italienska ordet för ”hand” är maskulinum. I svenskan är de substantiv, som man kan sätta den obestämda artikeln ett framför, neutrer.

obestämd artikel - småord som anger obestämd form hos substantiv (en enkel tulipan) eller hos adjektiv (ge mormors porslinstallrik till en fattig).

objekt - ting eller personer som medverkar i ett skeende utan att vara subjekt Det finns bland annat indirekt objekt (Desideria har gett mig korgen) och direkt objekt (Desideria har gett mig korgen).

ordföljd - den bestämda ordning ett språks ord kommer i för att bilda en begriplig fras. Ordföljden har i svenskan grammatisk funktion, bland annat i och med att den kan avgöra om ett uttryck är en fråga (Kommer han?) eller ett påstående (Han kommer.).

ordklass - grupp av ord som delar grammatiska särdrag. Slutna ordklasser (pronomen, räkneord) är fixerade, medan det i öppna ordklasser (adjektiv, substantiv, verb) hela tiden kan bildas nya ord.

ortografi - regler för hur ett språk skrivs och hur det skrivna står i relation till det talade. Språk med litet avstånd mellan talspråk och skriftspråk har grunda ortografier medan språk med långt avstånd mellan talspråk och skriftspråk har djupa ortografier. Grunda ortografier kännetecknas av att ett grafem i stort alltid motsvarar samma fonem hela tiden, medan det i djupa ortografier kan vara så att ett grafem representerar olika fonem (cocktail, citron, cembalo) eller att ett fonem representeras av flera olika grafem (jaga, gjuta, ljumske, djäkne, hjässa, gärna, yoghurt).

plural - böjningsform som indikerar flertal (han vattnade sina fålar; saliga äro de som äro fattiga i anden).

pluskvamperfekt - verbform för förfluten tid. Formen kan uppträda i ett skeende som återges i preteritum för att ange att den handling som beskrivs ligger längre bak i tiden än huvudtemats handling (När Nisse hade seglat till Jamaica, hämtade han hem ett bananparti). På svenska används pluskvamperfekt även för att beteckna konjunktiv eller konditionalis (Om jag hade åkt till Jamaica, skulle jag ha hämtat hem ett bananparti).

predikatsfyllnad - det som ger kopulan innehåll och oftast kommer efter densamma (Nisse är sjöman; Hästen heter Sverker).

preposition - läges- eller omfattningsbestämmande ord (en världsomsegling under havet; jorden runt på 80 dagar).

presens - verbform för pågående tid (ry. рисуешь; sv. ritar).

preskriptiv - föreskrivande; innebär i fråga om pedagogik eller grammatik att dessa föreskriver hur språket borde användas för att anses som korrekt, i stället för att beskriva hur språket används i praktiken. .

preteritum - verbform för förfluten tid (ry. рисовали; sv. ritade).

pronomen - småord som kan användas i stället för substantiv (Lisa har en badboll. Hon leker med den varje dag).

påstående - språkligt uttryck som syftar till att delge (sann eller falsk) information (Nisse tänker sjöman bli; jorden är platt som en pannkaka).

rikssvenska - svensk språkvariant som anses gångbar i hela Sverige.

ryska alfabetet - ett på det kyrilliska alfabetet baserat alfabet som används för att skriva ryska.

räkneord - ord för angivande av antal (ett, två, tre...) eller ordning (första, andra, tredje...).

sats - syntaktisk enhet. En huvudsats (Köp en tulpan!) kan fungera som en fullständig mening, men en bisats (Om jag hade pengar...) kan det inte.

serbiska - sydslaviskt språk med officiell status i Serbien, Montenegro, Bosnien, Hercegovina och Kosovo.

serbiska alfabetet - alfabet som finns både i en latinsk och en kyrillisk variant. Den kyrilliska varianten liknar det ryska alfabetet men har till skillnad från detta bokstäverna ђ, j, љ, њ, ћ och џ. I förhållande till den ryska varianten saknar det kyrilliska serbiska alfabetet bokstäverna ё, й, щ, ъ, ы, ь, э, ю och я.

singular - ental; böjningsform som indikerar antalet ett (jag vill ha en synth, farsan; jag gav mormors porslinstallrik till en fattig).

sje-ljudet - språkljud som i svenskan kan variera kraftigt från talare till talare. Det så kallat vårdade sje-ljudet bildas med tungspetsen strax bakom den övre tandraden, medan en av de vanliga allofonerna bildas med tungryggen höjd mot bakre gommen.

slaviska språk - språkgrupp som har sin huvudsakliga utbredning i centrala och östra Europa samt i norra Asien. De slaviska språken sägs stamma från ett gemensamt urslaviskt språk - fornbulgariskan eller fornkyrkoslaviskan.

stam - ordrot som förblir intakt vid påhäktning av böjningsändelser (jack-orna, kälk-ar). Stammen kan dock ibland ha föränderlig vokal (spring-a - sprung-it), flyktig vokal (afton - aftn-ar) eller inskottsbokstäver (seml-a - semmel-bagare).

stavelse - ordets minsta prosodiska enhet. Antalet stavelser i ett svenskt ord är oftast identiskt med antalet vokaler i ordet. I exempelvis tjeckiska kan dock även konsonanter vara stavelsebildande.

subjekt - den som utför (eller misstänks utföra) en handling (Nisse tänker sjöman bli; Det var inte jag som fes).

substantiv - ord för ting, begrepp och varelser (busksnår, ångest, sköldpadda).

superlativ - adjektivets och adverbets högsta jämförelsegrad (störst, bäst, vackrast).

svenska alfabetet - alfabet som grundar sig på det latinska, men som till skillnad från detta gör skillnad mellan u och v samt mellan i och j och som i tillägg till ursprungsvarianten räknar w, å, ä och ö som egna bokstäver.

sverigesvenska - den svenska som talas i Sverige. Termen kan användas för att peka på de lexikaliska och fonematiska skilnader som föreligger mellan sverigesvenskan och de språkvarianter som talas i exempelvis Estland och Finland.

synonym - ord med identisk eller liknande betydelse som hos ett visst ord (macka ~ smörgås).

syntax - regler för hur man bildar begripliga satser och meningar.

tempus - beteckning för angivelse av handlingars förankring i tiden. Svenskan har fyra tempus; presens (lyssnar), preteritum (lyssnade), perfekt (har lyssnat) och pluskvamperfekt (hade lyssnat).

th-ljudet - i engelskan naturligt förekommande språkljud (thought, thigh), som i svenskan kan fungera som allofon för s-ljudet hos talare som kan finna det svårt att frambringa detta.

tonem - betoning vad beträffar en stavelses tonhöjd i förhållande till dess intilliggande stavelse(r). Tonem har ofta betydelseskiljande funktion (vaken = isränna / icke sovande).

tonlös - frambringad utan stämbandsvibration; viskande.

transkription - transkribering; överföring av ord från ett skriftsystem till ett annat. Olika system för olika länder kan föra till att ett ord kan stavas på olika sätt enligt olika transkriptionssätt.

trönderska - en i norska förekommande talspråksvariant som bland annat utmärks av muljerade konsonanter (ball, mann).

typografi - konsten att mångfaldiga text och bild med hjälp av tryckpress. Typografi har liksom musik och konfektion följt olika ideal genom tiderna.

ukrainska - östslaviskt språk som skrivs med det kyrilliska alfabetet. Det ukrainska alfabetet liknar det ryska. Det saknar i förhållande till detta bokstäverna ё, ъ och ы, men har i gengäld bokstäverna ґ, є, і, ї, och ’.

uzbekiska - sydöstturkiskt språk som åtmistone periodvis i historien har skrivits med det kyrilliska alfabetet. Det uzbekiska kyrilliska alfabetet saknar i förhållande till det ryska bokstäverna щ och ы, men har i gengäld bokstäverna ў, қ, ғ och ҳ.

verb - ord som beskriver handlingar (Nisse tvättar sig) och skeenden (det blåser). Verb kan i många språk böjas i tempus (hämtar, hämtade) och i en del språk har verbet olika form beroende av vilket subjektet är (fr. nous parlons, isl. ég heiti).

versaler - majuskler; bokstäver som till vardags kallas stora bokstäver (A, B, C...). Versaler är den term som används för tryckt text, medan majuskler avser handskrivna bokstäver.

vitryska - östslaviskt språk som skrivs med det kyrilliska alfabetet. Det vitryska alfabetet liknar det ryska. Det saknar i förhållande till detta bokstäverna и, щ och ъ, men har i gengäld bokstäverna і, ў och ’. Den vitryska ortografin rättar sig något mer efter uttalet än vad rysk ortografi gör.

vokal - språkljud som uppstår när varken tänder, läppar, struphuvud eller tunga hindrar strömmen av utandningsluft. Generellt kan man säga att vokaler är stavelsebildande, men vokaler som inte är stavelsebildande kallas halvvokaler.

© Linus Ganman,