änk vad lätt det vore att studera språk, om det inte fanns någon grammatik! Tänk bara, vad lätt det vore att orientera sig i skogen, om man slapp läsa på kartan hela tiden! Och tänk vad lätt det skulle vara att köra bil, om man inte behövde lära sig några trafikregler! Nej, du hör väl hur tokigt det där låter. Men faktum är att det knappt finns något som väcker ett sådant obehag hos språkstuderande som ordet grammatik. Låt mig då försöka ta död på ett par missförstånd rörande grammatik.

• Grammatiken har inte skapats för att göra språket svårare eller för att jävlas med dem som försöker lära sig det.
• Ett språk som anses svårt rår inte för det självt. Ingen människa kan ställas till svars för om ett språk råkar vara svårt att lära sig.
• Det går inte att lära sig språk bra utan att lägga ned mycket arbete.

rammatiken finns till för att systematisera språket och på så vis göra det lättare att hantera för den som lär sig det genom studier. (Man kan naturligtvis lära sig språk ”genom modersmjölken” också, men eftersom du läser det här nu, tror jag att det alternativet inte längre står till buds just för dig.) Visst har grammatiken sina krångliga fackuttryck, men om man väl har lärt sig dem en gång, kan man lätt sätta sig in i hur snart sagt vilket språk som helst är uppbyggt. Genom att lära sig vad de grammatiska termerna betyder, kan man också formulera sina funderingar kring hur språket fungerar på ett mycket smidigt sätt. Att studera språk utan att lära sig grammatikens terminologi är jämförbart med att till exempel aldrig lära sig räkneorden om man arbetar på snabbköp:

en förste som sammanställde en grammatik för ryska språket var Michail Lomonosov, en man som levde på 1700-talet. Han delade in orden i klasser, sammanställde stavningsregler och dikterade villkoren för vilket mönster varje ord skulle böjas efter. Naturligtvis fungerade ryskan utmärkt som meddelelsemedel även före Lomonosovs tid, men för dem som lär sig ryska som andraspråk lade han grunden till en omfattande hjälpreda. Dessutom började kraven på normering och rättesnören att öka. Det låg liksom i tiden. Även i Sverige var det ju på 1700-talet som man lät grunda en akademi som skulle ”arbeta uppå Svenska Språkets renhet, styrka och höghet”, och det var också på 1700-talet som den tongivande skriftställaren Olof von Dalin verkade i Sverige. Michail Lomonosov och hans samtida levde under en epok när latinet ännu hölls för ett gott föredöme och högeligen levande språk, och därför föll det sig naturligt, att hans systematisering av det ryska språket har latinsk förebild. Det är av den anledningen som bland annat substantiv som i grundform slutar på -a kallas feminina. Så blev det enligt Lomonosovs klassificering, ty så var det redan i latinet.

an kan föreställa sig hur Lomonosov kan ha arbetat, om man själv försöker systematisera sitt eget språk. Tänk dig att du har att göra med en person som försöker lära sig ditt språk och att det går ganska bra för personen i fråga, men att du gärna vill ge vederbörande lite hjälp på traven. Då kanske det kan låta så här:

ngen lär sig att hantera ett språk som det meddelelsemedel det är tänkt att vara enbart genom att lära sig färdiga meningar utantill. Om man vill lära sig ett språk riktigt bra, lönar det sig att kunna lite om grammatik också. För en ovan kan det verka som att ta en förskräcklig omväg till kunskapen, men om man har vett att lägga det man lär sig på minnet och inte fylla på med ny kunskap förrän man till fullo förstår det man lärt sig senast, behöver man bara ta den förskräckliga omvägen en enda gång. Jag hade en gång en elev som gav upp hoppet om att lära sig ryska efter bara tre-fyra träfftillfällen. Han ringde till mig en kväll och frågade uppgivet: ”Men när ska vi börja med själva språket?” Jag svarade att man aldrig lägger taket på ett hus förrän grunden är gjuten och väggarna står på plats, inte ens om man har ritningen till huset framför sig. Mannen, som inte verkade alltför benägen att lägga ned så stort arbete i sitt lärande, men ändå väldigt hugad att se färdiga väggar, hade inte ens någon ritning.

© Linus Ganman,