unnen kan frambringa hundratals olika ljud. Den kan nysa, sjunga, harkla sig, mumsa, nynna, prata, skrika, smacka och så vidare. En del av ljuden som kan frambringas används i språk, och kallas följaktligen språkljud. Varje språk har sin uppsättning ljud; svenskan har till exempel a som i fartyg men det som är ett språkljud i ett språk, behöver inte nödvändigtvis vara det i ett annat. Det stötljud som finns i danska och arabiska brukar av dem som inte talar dessa språk kanske främst associeras till andra orala aktiviteter än just tal. När man lär sig andra språk måste man emellertid förhålla sig mycket ödmjuk till sådana här små detaljer, och inte ringakta eller ignorera den kväljning, det smackande eller den vissling som kanske bär på ett viktigt budskap.

tt språkljud som har betydelseskiljande funktion kallas för fonem. I svenska representerar å och ö olika fonem, eftersom de kan göra skillnad i betydelse mellan till exempel företeelserna gråt och gröt. Men r-ljudet i dessa båda ord kan inte ändra ordens betydelse, även om det kan låta olika. Man kan alltså inte säga att r-ljudet som det låter i norra Sverige och r-ljudet i södra Sverige är två olika fonem, eftersom de inte har betydelseskiljande funktion. Om två ljud som förefaller vara olika har samma värde för ordets betydelse, kallas de i stället för allofoner. Det sydsvenska och det nordsvenska r-ljudet är alltså allofoner av r. Dock är det inte så enkelt att tungspets-r och tungrots-r räknas som ett och samma fonem i alla språk. I en del språk kan de till och med räknas som två olika fonem och har då alltså betydelseskiljande funktion.

är det gäller ryska, är det främst l- och sje-ljuden man bör ge störst akt på. Om jag själv säger ordet boll, uttalar jag det i normala fall med ett tunt l-ljud. Fastän sångaren M.A. Numminen inte gör det, utan verkar ha konkav form på tungan när han frambringar l-ljudet i boll, menar både jag och M.A. samma sak när vi säger boll. På ryska har mitt l-ljud och M.A.:s l-ljud dock betydelseskiljande funktion. Den ljudkombination som M.A. presterar betyder ingenting i sig på ryska, men finns som slutled i en del idrottsrelaterade lånord som футбол, баскетбол och волейбол. Om man uttalar ordet boll som jag, låter det snarare så gott som det ryska ordet боль. Även det kan visserligen ha med idrott att göra, men är inte namnet på någon idrottsgren, utan betyder smärta.

je-ljudet är en smått sorglig historia. Inte nog med att det kan stavas på nitton olika sätt på svenska; det kan också uttalas på många olika sätt på svenska, och detta till sångpedagogers förfäran och språklärares stora besvär. Det går kanske att stå ut med att sje-ljudet i ordet sjunga kan uttalas både nästan som sje-ljudet i engelskans she och fish och som frikativan [χ] i spanskas Rioja och José, men när man sedan lär sig ryska, måste man få med sig att dessa två ganska disparata ljud där inte är allofoner, utan två olika fonem, precis som tunt l och tjockt l.

an kan också tala om allofoner när man har att göra med ljud som inte återfinns i ett visst språk i normala fall. Th-ljudet i engelskans think och throat fungerar till exempel som en alldeles utmärkt allofon till det normala s-ljudet i svenskan. Visserligen kallas förväxling av s och th för läspning på svenska, och brukar i svåra fall arbetas bort med logopedisk behandling, men ingen talare av svenska blir nog missförstådd av att säga thekth lakthar i en lakthathk. Man kan på svenska också byta ut det fina sje-ljudet som i orden karsk och furste mot den tonande varianten som i franskans Jacques och bourgeoisie utan att betydelsen ändras. (Antagligen undrar folk nog bara i så fall varför man pratar så konstigt, men man blir förstådd!) På ryska bör man dock inte förväxla tonlöst och tonande sje-ljud, för där är de två separata fonem, liksom även tonlöst och tonande s-ljud.

© Linus Ganman,