Betoning
 

Fyra dimensioner
Konstiga bokstäver
”Det där är inte ryska!”
Varför pratar de så fort?
Kerstin Ekman m. fl.
Skrivstil
”Szolzsenyicin”?
Hårt och mjukt
Allofoni
Krusse och grabbarna
Uttal
Betoning
Ordförråd
Att översätta
Vad är svårast?

Grammatik
Böjningar
Rätt och fel
Genus
Artiklar
Verb

Startsida
SkriftTal
Konsumtion Läsa Lyssna
Produktion Skriva Tala

M

ed begreppet betoning avser man vokalernas längd och tryck och i viss mån deras tonhöjd. Om en vokal sägs vara betonad, menar man alltså att den är längre eller kraftigare markerad än andra, obetonade vokaler. I svenska kan betonade vokaler vara både korta, som i orden finna, vetta och tussen och långa, som i fina, veta och tusen. Betoningen har alltså betydelseskiljande funktion, och det är viktigt att man betonar rätt, för att inte säga ett annat ord än man menar. Vissa svenska ord skiljer sig åt enbart genom betoningens placering. Japan, modern och talar är exempel på sådana ord. På svenska kan även vokalernas tonhöjd vara avgörande för betydelsen, som i orden buren, tomten, stegen och länder. I just dessa fall säger man att orden har olika tonem. Ordet buren med tonem I är en form av substantivet ”bur”, men med tonem II är det en form av verbet ”bära”. I svenska kan dessutom flera vokaler i ett och samma ord vara betonade, som i leksaksbil (lång-lång-lång) och kattlåda (kort-lång-obetonad). Som om inte det vore nog, kan betoningen ändras om ordet böjs, som i motor - motorer, sektor - sektorer och kantor - kantorer. Just det kallas för att betoningen är rörlig.

N

är man pratar om betoning i ryskan brukar man mena bara vokalernas längd. Om en rysk vokal är betonad, är den längre än de obetonade. På det viset är ryskan lite lättare än svenskan, eftersom den inte krånglar till det med både korta betonade och långa betonade vokaler, och den har inte heller flera tonem. I flerstaviga ryska ord är det bara en enda vokal som kan ha betoning; ett ord kan alltså inte ha mer än en tryckstark stavelse. I till exempel italienska faller betoningen oftast på den näst sista stavelsen i flerstaviga ord, men i ryska är betoningen mer varierad och därigenom också mindre förutsägbar. I läroböcker brukar därför betoningen anges med akut accent ovanför den betonade vokalen: кни́га, я́блоко, сковорода́ och пятиэта́жный. Liksom i svenskan är det viktigt för ordens betydelse att betoningen är rätt. Med rätt betoning skiljer man på homografer som но́ги (fötter) - ноги́ (fotens) це́лую (hela) - целу́ю (jag kysser) och за́мок (slott) - замо́к (lås). Sen kan det förstås hända, att ett ord som замо́к (lås) kommer sist i ett påstående, varvid tonläget sjunker. (I ryska meningar av påståendekaraktär sjunker alltid röstläget i slutet, annars blir det en fråga.) I ett sådant fall kan det för ett otränat öra verka som om det är första stavelsen som är betonad, eftersom den har ett högre tonläge än den sista, betonade stavelsen. Emellertid är det på ryska alltså inte röstläget, utan vokallängden som begreppet betoning avser, och det är alltså vokallängden som är avgörande för ordets lexikaliska betydelse.

J

u mer ryska man lär sig, desto klarare förstår man hur viktig en korrekt betoning är. Ryskan kryllar av ord som kan förväxlas med varann, om man råkar betona fel. Till skillnad från i italienska finns det tyvärr få knep man kan ta till i ryskan för att snabbt få en känsla för ordens betoning. Det går inte att, som i italienskan, säga att betoningen alltid faller på den eller den stavelsen. Man måste helt sonika lära sig varje enskilt ords korrekta betoning, samt om betoningen inom varje ord är rörlig. Varje knep är alltså guld värt. Här är det lilla guld jag kan bjuda på:

(Tja, som du ser är tipsen ganska invecklade. De flesta klarar sig lyckligtvis långt med tipset överst på listan.)

© Linus Ganman,