yska har en ganska djup ortografi. Med det menas att stavningen återspeglar ett uttal som inte är representativt för det nutida språket, att ett ljud kan stavas på flera sätt, samt att en bokstav kan representera olika ljud, beroende på vilka andra bokstäver den har intill sig. Även svenska har en ganska djup ortografi, eftersom den har åtminstone nitton olika sätt att stava sje-ljudet på:

Ryskans ortografi är dock något mer logisk, och inte lika rik på variation. Antagligen har uttalet och stavningen stått varann närmare förut, men stavningen har kvarhållits för att betydelsemässigt samhöriga ord ska stavas på liknande sätt, och för att även nutida människor lätt ska kunna ta del av äldre skriftkällor. Ljudet som stavas på nitton olika sätt på svenska är för övrigt ganska lätt att stava på ryska. Oftast stavas det med bokstaven ш och någon enstaka gång med ж, с eller bokstavskombinaitonen сш.

vståndet mellan skrift och tal i ryskan kan sägas komma sig av tre klart identifierbara omständigheter. För det första har trycksvaga vokaler oftast ett annat uttal än sina respektive ”läsuttal”. Man säger att bokstaven я heter ja, och den uttalas också ja i en mängd ord, såsom дьявол, якорь och маяк, men i ord som янтарь, объявить och спряжение har bokstaven ett annat uttal. För det andra är konsonanterna б, в, г, д, ж och з alltid tonlösa i slutet av ord. Således uttalas порог likadant som порок, плод likadant som плот och падёж likadant som падёшь. För det tredje färgar ljuden б, г, д, ж, з, к, п, с, т, ц, ч, ш och щ av sig bakåt i konsonantkombinationer. De ljud av dessa som är tonlösa blir alltså tonande om en tonande konsonant bland de här uppräknade står sist i konsonantkombinationen och vice versa. Dessutom blir в tonlöst före tonlösa konsonanter, men tonlösa konsonanter blir aldrig tonande före в. Även de från början rysktalande som lyckas lära sig förbluffande bra svenska brukar ha svårt för att vänja sig av med just detta, och säger därför, i enlighet med sitt modersmåls regler, skifsamling, bagvänd och rozdbiff.

m man bara tänker på dessa omständigheter, blir det en ganska lätt match att med skriftens hjälp lista sig till ordens korrekta uttal, även om förhållandet mellan den enskilda bokstaven och dess uttal inte är så stabilt. De rysktalande själva vet naturligtvis om det här väl, och kan säkert ha överseende med dem som inte omedelbart förstår sambandet mellan skrift och uttal. Det finns till och med bland en del rysktalande en subkultur, kallad padonki som i stora drag går ut på att medvetet stava ord fel, utan att uttalet förändras. På padonkispråk kan man till exempel hälsas av frasen Превед кросафчег, vilket uttalas precis som det korrekt stavade Привет красавчик. Det måste dock sägas, att padonkispråk bäst lämpar sig i väldigt raljanta sammanhang. Den som tror något annat, får schylla säj skälv.

© Linus Ganman,