vå av bokstäverna i det ryska alfabetet är särdeles konstiga. De brukar inte återges i transkriptioner och har inga egna ljudvärden, utan kallas bara för твёъдый знак (ъ) och мягкий знак (ь), eller hårt tecken och mjukt tecken om man så vill. Det hårda tecknet för en tynande tillvaro, och är väl i dagens ryska lika vanligt som bokstaven q på svenska. Att jag drar den parallellen beror på att q i äldre svenska hade en lika självskriven plats som hårt tecken en gång hade i ryska. Före stavningsreformen 1918 stod hårt tecken i slutet av alla ord som slutade på hård konsonant. Eftersom en stor del av orden i ryska slutar på just hård konsonant, kunde det bli ganska många hårda tecken i en text. (I exemplet nedan skymtas även bokstaven ѣ, som vid reformen 1918 gick ett ännu värre öde till mötes än ъ. Den försvann helt!)

årt tecken försvann alltså ur en mängd ryska ord i och med den stavningsreform som verkställdes 1918, men har stannat kvar i några få ord. Har man turen att se ett hårt tecken i en nutida rysk text, så står det alltid mellan en konsonant och en mjuk vokal, och syftar där till att visa, att den föregående konsonanten inte ska muljeras, samt att den efterföljande vokalen ska ha ett extra tydligt j-förslag.

jukt tecken lever i allra högsta grad. Lite slarvigt skulle man kunna säga, att mjukt tecken har samma funktion som bokstaven й, och att de kompletterar varandra därvid, att ь bara kan stå efter konsonanter, medan й bara kan stå efter vokaler och i början av ord. Men ska man vara riktigt noga, bör man poängtera att ь inte har något eget ljudvärde, utan bara inverkar på den föregående konsonantens ljudvärde. Man säger att konsonanten före mjukt tecken muljeras, vilket innebär att man uttalar konsonanten som om man samtidigt uttalade ett j. Tydligast blir skillnaden mellan omuljerat och muljerat l. Omuljerat l låter närmast som det tjocka l man ofta hör i finska, medan muljerat l låter som l i vanliga svenska ord som liten, låda och lutfisk. För att få kläm på uttalsskillnaden mellan omuljerade (hårda) och muljerade (mjuka) konsonantljud, bör man lyssna mycket på infödda talare av ryska, men för sin egen del kan man överdriva muljeringen lite till en början, så att det hörs ett tydligare j-ljud än vad som egentligen behövs. Efterhand blir man bättre på att dosera lite försiktigare. Muljering förekommer faktiskt på för oss svenskar betydligt närmare håll, till exempel i de trönderska dialekterna i Norge. En del kanske tror att trönderna överdriver när de låter som de gör, men det är helt och hållet meningen att det ska låta som det gör, och det är likadant med ryska. Även om ljudstrukturen rentav kan väcka löje hos en del, är det fullt normal ryska det handlar om.

amma muljerande inverkan på konsonanterna som mjukt tecken har, har de mjuka vokalerna е, ё, и, ю och я. Om det kommer en konsonant före en av dessa vokaler, ska den alltså muljeras. I en del ord kan det stå en mjuk vokal efter en konsonant som redan är muljerad med mjukt tecken, och då får man drämma till med ett tydligt hörbart j-ljud.

uljering är inget eget, till sig själv isolerbart språkljud, utan mer som en krydda, som sätter piff på ett språkljud som redan finns där, och det är alltså det mjuka tecknet och vokalerna е, ё, и, ю och я som har till uppgift att frammana denna muljering. Muljeringen är som ett halvkvävt j-ljud, som aldrig kommer till skott, utan drunknar i föregående konsonant. Om man uttalar de svenska orden i tabellen nedan parvis, kan man tänka sig att ett alternativ med muljering skulle ligga någonstans mitt emellan de vänstra och de högra alternativen och att ett korrekt alternativ låter som om man är på väg att säga bärga, men att det ändå stannar därvid, att det inte kan tolkas som något annat än Berra (med ett lite säreget uttal av r-ljudet).

© Linus Ganman,