kylten ovan ger ett klart besked, även för dem som inte kan ryska. För säkerhets skull står det Rökning förbjuden! nedanför bilden, eller om man översätter lite mera direkt, Hos oss röker man inte!. Även om ryskan saknar ett eget ord för det generella man, som svenskan har, kan man (!) även på ryska uttrycka samma idé om en handling med generellt subjekt, alltså en handling som inte är knuten till en viss person, utan som gäller i allmänhet, t.ex. ”man ska säga tack när man får något”, ”man får ströva fritt i skog och mark” och ”man kan inte säga att direktör Wrängdén var särskilt berusad på den senaste personalfesten”. När jag stod i begrepp att för mina elever lära ut hur man uttrycker generellt subjekt på ryska, opponerade sig dock en av eleverna och sa så får man inte säga; man ska inte säga ”man”. Debatten gick inte att stoppa. Vi började i stället att tala om vad som är rätt och vad som är fel, när det gäller språk.

är man ska bringa reda i hur ett språk används, finns det flera vägar att gå. En del pedagoger tycker om att säga så här ska man göra, och ger då en antydan om att det finns regler som man ska följa. Den som gör så tillämpar preskriptiv pedagogik. Denna pedagogik stödjer sig till exempel på antagandet att det finns en regel som säger att man inte ska säga man. En del andra pedagoger säger snarare så här gör man, och menar då att det de lär ut speglar hur språket faktiskt används i verkligheten, oavsett vilka regler som eventuellt finns nedskrivna. Den metoden kallas deskriptiv, och stödjer sig till exempel på antagandet att det inte är fel att säga man, eftersom många ändå gör det och eftersom dessa många är överens om vad de menar med detta man. Den preskriptiva pedagogiken är ofta välmenad, men lika ofta missvisande. Rent teoretiskt skulle vi kunna föreskriva att hjälpverbet måste ska böjas på ett någotsånär regelbundet sätt, och en preskriptivt hugad pedagog skulle då kanske föreslå:

men i själva verket böjer vi ju verbet på ett helt annat sätt. Man kanske inte kan tala om böjning i just det här fallet, men faktum är att det är såhär verbet används:

• Tänk att man ska behöva säga allting fyra gånger!
• Du måste säga allting fyra gånger för att komma ihåg det!
• Jag fick säga allting fyra gånger för att hon skulle förstå!
• Det är mycket man har måst säga fyra gånger!

ersonligen vill jag gärna hålla mig till en attityd mitt emellan preskriptiv och deskriptiv pedagogik. Jag skulle aldrig säga att det är fel att säga man, men jag skulle heller aldrig säga att det är rätt att säga gedde och skärde, bara för att en del säger så. Om man lär sig främmande språk, kan det dock vara bra att hålla reda på hur detta språk faktiskt används i vardagen, även om det till äventyrs ibland används på ett sätt som inte anses korrekt. Man måste alltså inte vinnlägga sig om att tala så korrekt som möjligt. Huvudsaken är att man blir förstådd. Dessutom är det ju på de vanliga felen man ofta känner igen en infödd talare. De som har lärt sig ett språk som andraspråk har ofta på grund av preskriptiv pedagogik förmåtts att undvika dessa fel, men blir också därför igenkända som icke infödda.

© Linus Ganman,