Fyra dimensioner |
yskan brukar anses som jobbig att lära sig på grund av sin formrikedom. Där svenskan klarar sig bra med en enda böjningsform, måste ryskan kokettera med flera olika. Se bara på exemplen här nedan:
et vore dock en halvsanning att säga att ryskan är mer invecklad än svenskan på grund av sin formrikedom. Även svenskan kan behöva flera olika uttryckssätt för ett och samma begrepp, även där ryskan ofta klarar sig med ett enda uttryckssätt:
yskans rika böjningssystem tjänar till att hålla reda på vem som gör vad med vem. I svenskan är det ordföljden som gör det jobbet, och det är ett språkdrag som svenskan har gemensamt med till exempel kinesiskan. I ryskan spelar det dock sällan någon roll i vilken ordning man placerar orden, utan huvudsaken är att ordens böjningar är korrekta:
yskans stora frihet i fråga om ordföljden inbjuder också till uttryckssätt vars motsvarigheter i svenska är något mindre smidiga. Där man på svenska måste säga eller skriva Det var slavinnan som gav en husbonde till sonen (underförstått alltså inte sonen som gav en husbonde till slavinnan), räcker det i ryskan med att säga eller skriva Сыну дала хозяина рабыня. Ryskan visar här prov på ett epigrammatiskt uttryckssätt. Det som vill hållas fram som viktigast, spars till sist.
ad skulle då hända om man helt enkelt lät bli att böja orden? Några av mina elever har faktiskt varit inne på den tanken, eftersom det i förstone kan verka vara en lättsam väg att gå. Som ett väldigt enkelt exempel kan vi ta frasen Lärarens far där det andra ordet i den ryska versionen är böjt, d.v.s. står i en annan form än den man slår upp i ordboken. Om vi i stället skriver eller säger båda orden i oböjd form, får vi frasen Fadern är lärare som i sin betydelse skiljer sig väsentligt från det föregående exemplet. Det kan alltså vara smart att lära sig böjningarnas olika betydelser, om man vill få med sig hela sammanhanget. Ibland kan ryskan - just tack vare sin formrikedom - ge en mer precis information än svenskan. Se bara på meningarna Svaret på frågan skulle ju kunna vara ”alla”, det vill säga det svar som gavs i påståendet före frågan. Dock ligger det en tvetydighet i frågan; egentligen vet ingen om den ska uttolkas som ”Vem vänder doktorn sig till med sin fråga?” eller som ”Vem vänder sig till doktorn med sin fråga?”. Den här sortens tvetydigheter uppstår ytterst sällan på ryska. I exemplen nedan står subjektet (den som frågar) för tydlighetens skull med kursiv stil:
© Linus Ganman, |