ubstantivets genus talar om hur själva substantivet ska böjas, eller, vilket egentligen är ännu intressantare, hur orden runt omkring substantivet ska böjas. På svenska heter det till exempel en sjuk patriark, den sjuke patriarken, en sjuk käring, den sjuka käringen, ett sjukt träsk och det sjuka träsket. Den som säger något som ”det sjuke käringet”, ”en sjukt patriark” eller ”en sjuk träsk” blir oftast förstådd, men anses tala dålig svenska. För att anses tala grammatiskt god svenska måste man känna till substantivets genus, eller om man så vill, om varje substantiv är ett en-ord eller ett ett-ord. Som synes av bilden nedan finns det emellertid ett och annat ord som tydligen kan vara både och.

ånga språk klarar sig utan sådana här koketterier. Turkiska, estniska, ungerska, finska, esperanto och i viss mån engelska kan sägas bara ha ett enda genus. Svenska har två eller fyra, lite beroende på hur man räknar. Emellertid finns det inga regler för hur man bestämmer ett svenskt ords genus. Det heter förvisso ett bus, ett rus och ett hus, men en lus, och det heter en gemenskap, men ett konstnärskap och så vidare. När man lär sig svenska, måste man alltså lära in genuset för varje enskilt ord, vilket kan vara tröttande och få vem som helst att tappa lusten. Det heter alltså exempelvis ett mångårigt konstnärskap, men en mångårig gemenskap. Dessutom är det ju en stor skillnad mellan en guldfärgad lock och ett guldfärgat lock. Två till synes likadana ord kan alltså ha olika betydelser beroende på vilket genus det har.

ven ryska har flera genus; tre för att vara exakt, men säkert till många ryskstudenters stora glädje är det rätt enkelt att bestämma ett ryskt substantivs genus. Huvudknepet är att titta på grundformens slutbokstav. Substantiv som i grundform slutar på konsonant är maskulina, substantiv som i grundform slutar på а eller я är feminina och substantiv som i grundform slutar på о, е, ё eller мя är neutrala. (Sedan finns det en liten grupp substantiv som i grundform slutar på ь, och när det gäller just dem, måste man tyvärr lära in för varje ord om det är ett feminint eller ett maskulint substantiv, men det är försumbart.) Precis som på svenska rättar sig orden runt omkring huvudordet efter just detta. Det kallas kongruens med ett fint ord.

yskan går dessutom här ett steg längre än svenskan, och kallar feminina substantiv konsekvent för hon (она) och maskulina substantiv för han (он), även om det rör sig om s.k. obesjälade ting. En mening som har ryckts ur sitt sammanhang kan alltså framstå som mer tvetydig på ryska än på svenska. Она работает kan tolkas både som Hon (t.ex. Sig-Britt) arbetar och Den (t.ex. skrivmaskinen) fungerar.

© Linus Ganman,