orfars mor Ingeborg ”Bojan” Jonsson, gift Andersson, föddes 19 mars 1903 i Norra Lillbergsgården i Dalby (S) som mellersta barnet av tre till Johan Jonsson (1882-1960) från Norra Lillbergsgården i Dalby (S) och hans hustru Karin Jakobsdotter (1876-1940) från Nästäppa i Tutstad i Dalby (S), när Oscar II var kung av Sverige, som då var i personalunion med Norge.

ojan Jonsson gifte sig den 18 oktober 1924 med sina föräldrars femmänning Olof Folke ”Olle” Andersson (1902-1968) från Avänga i Norra Branäs (S). Alla var ättlingar till Eskil Persson (1716-1754) från Eskilsgården i Gunneby i Dalby (S) och hans hustru Kerstin Larsdotter (1715-1791) från Transtrand i Dalby (S). Bojan Jonsson och Olle Andersson var som barnbarns barnbarn till både Bengt Jakobsson Bergenhem (1761-1835) från Nedre Svabacken i Gunneby i Dalby (S) och Per Jakobsson Bergenhem (1771-1840) från Övre Svabacken i Gunneby i Dalby (S) även varandras tvåfaldiga fyrmänningar. Bojan, sittande t.h. nedan, och Olle Andersson, sittande t.v. nedan, fick sex barn, stående i sjunkande åldersordning på bilden nedan:

927 startade en kooperativ handelsförening i Ransby i Dalby (S). Bojan och Olle Andersson hade butiken i Björlinsstugan, innan Koopra byggdes 1938. 1953 startade paret en egen affär i annan fastighet, sedermera med adressen Ransbyvägen 28. Här hade paret även sin bostad, och här bodde också Bojan fram till sin död. Därefter flyttade parets dotter Barbro Andersson, gift Broberg (1930-2013) in i samma hus.

ojan Andersson, i vår familj oftast kallad Fammen, eftersom hon var farmor till min mor, dog när jag var fem och ett halvt år gammal. Jag har ett tydligt minne av att jag en gång stod raklång i hennes kök och viskade rakt in i hennes öra. Hon satt bredvid mig på huk på golvet för att det skulle gå. Rätt imponerande för en kvinna i hennes ålder. Jag var lite blyg till naturen, och hade också fått för mig att min fråga kanske inte skulle uppfattas som så artig, så det var väl därför jag ville viska i hennes öra. Men jag var ju angelägen om att få svar också. Jag ville nämligen veta hur det kunde komma sig att Fammen hörde så dåligt fast hon hade så stora öron! Jag minns nu inte vad hon svarade, men jag förmodar att hon tog min fråga med jämnmod och kanske rentav tyckte att den var lite lustig. Alla var alltid hjärtligt välkomna hem till Fammen i Ransby i Dalby (S). Hon tog alltid emot med en stor kram och bjöd på kaffebröd på sin altan. Hon var också den första som någonsin bjöd mig på kaffe. Jag minns det inte själv, men jag ska enligt dem som var med ha tyckt att det var gott från allra första droppen. Innan någon nu får för sig att kalla Fammen omdömeslös, för det var hon verkligen inte, vill jag då förtydliga med att det kaffe jag vid min då så låga ålder blev bjuden på sannolikt var utspätt med mycket grädde och sötat med mycket socker.

”Länstidningen Östersund”, 3 februari 1984. De exotiska namnen på de avlidna, och framför allt på den icke avlidne Nük Lowa Suntt, valde jag för att få personerna att framstå som hemmahörande i väldigt fjärran länder, vilket skulle försvåra kontrollen av äktheten hos dödsannonserna. Men föreställningen om att det kanske åtminstone någonstans på jorden kunde finnas någon som inte behövde dö ingav i alla fall lite hopp mitt i all sorg.

ed Fammens död kom också mitt livs första riktiga möte med döden. Jag såg henne visserligen inte dö och var inte heller med på hennes begravning, men jag minns hur ledsen min mamma blev. Jag försökte kompromissa med döden på mitt eget barnsliga vis. Jag skrev egna tidningar och fyllde dem med fiktiva dödsannonser, och mitt bland alla dessa en annons om en människa som aldrig skulle dö. Han fick också tidningens stora grattis med anledning av detta. Och så besökte jag Fammens storasyster Matilda ”Mattis” Jonsson (1900-1990) så ofta jag bara kom åt. Hon var till sin karaktär ganska olik sin lillasyster, och inte såpass uppegående att hon kunde välkomna en med kram, kaffe och kaffebröd, men hon uppskattade alltid mina besök.

© Linus Ganman,