om svensk medborgare med svensk skolgång i bagaget kan jag tycka att det är en förmån att ha ett norskt kulturarv att förvalta, samtidigt som jag som boende utanför Norges gränser även kan tycka att det är skönt att kunna hålla en viss distans till den utdragna språkstrid som Norges historia och nutid talar om. Själv har jag alltid tyckt att skillnaderna mellan norska och svenska inte är så fasligt stora, men jag har efter åtskilliga utslag av förvåning förstått att jag inte alltid delar den uppfattningen med andra svenskar.

 mammas och pappas skåp med vinylskivor (slå upp det, den som inte vet vad det är) fanns det några LP:ar (slå upp) med trubaduren Finn Kalvik. Han sjöng på ett språk som nästan var som det vi pratade hemma, fast ändå inte kallades svenska. Jag lärde mig läsa väldigt tidigt i livet, och har minnesbilder av att ha sett Finn Kalviks sångtexter i skrift redan som mycket ung. Redan som mycket ung förstod jag alltså att det finns ett språk som nästan låter och nästan ser ut som svenska, fast det inte är det. Redan som mycket ung förstod jag att det finns olika språk, och att två meddelelsemedel, som nästan verkar vara helt identiska, ibland ändå inte kan räknas som ett språk, utan ovillkorligen måste betraktas som två olika.

orge var landet jag ofta besökte som barn när jag hälsade på mammas släktingar. Det kändes alltid lite spännande att åka till Norge, för jag visste att det var ett annat land än landet där jag bodde till vardags. Ett annat land, med andra färger på vägmärkena än hemma, några annorlunda bokstäver och sagolikt god choklad. Fascinationen var ett faktum varje gång jag höll en ouppsprättad, ljusblårandig, svagt kakaodoftande förpackning med Firkløver i handen. Bokstäverna var stora, mörkblåa och guldkantade, någonstans mitt i ordet tronade den märkliga bokstaven Ø, och det som låg inne i förpackningen var en fröjd för gom och barnahjärta.

et språk jag hade omkring mig som barn var mestadels svenska, eftersom jag växte upp i Sverige och gick i svensk skola, men mammas förflutna ruvade på söta anekdoter om sparkturer hem till snygga kavaljerer från dansbanor i trakten av Lutnes och mindre söta anekdoter om orsaken till mors aversion mot matfett på smörgåsen: norskt margarin. Norskan och Norge var ändå på något sätt ständigt närvarande även i min barndom, inte minst på skivtallriken (slå upp det, den som inte vet vad det är).

© Linus Ganman,